Magnus Petersson

Svensk säkerhetspolitik under det kalla kriget har under en längre tid varit föremål för diskussion såväl i samhällsdebatten som i forskningen. Flera statliga utredningar, bl.a. Neutralitetspolitikkommissionen och Säkerhetstjänstkommissionen, tillsattes under 1990-talet i syfte att bringa klarhet i omstridda frågor. På forskningssidan har under samma period, i takt med att källorna har blivit tillgängliga, mycket hänt. Vi har nu förhållandevis goda kunskaper om svensk säkerhetspolitik under i alla fall den första delen av det kalla kriget. Syftet med denna bok är att utifrån det aktuella forskningsläget ge ett perspektiv på svensk säkerhetspolitik under det kalla kriget. I fokus står Sveriges problematiska balansgång mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen. I vilken grad skulle Sverige agera förtroendeskapande gentemot Sovjet för att minska risken för ett sovjetiskt angrepp, och i vilken grad skulle Sverige söka amerikanskt beskydd mot det sovjetiska hotet? Vilken betydelse hade de nordiska grannländerna i de svenska säkerhetspolitiska övervägandena? Sveriges agerande i dessa och andra väsentliga säkerhetsfrågor behandlas ingående i denna bok. Olof Kronvall är professor på National Defense University/National War College i Washington DC. Magnus Petersson är professor i internationella relationer vid Stockholms universitet och prefekt vid Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer.

The main objectives of this book are to analyse the risks and dangers NATO faces in the current strategic environment and to discuss how the alliance can readjust to those challenges.How can NATO adapt to the dangerous combination of a revisionist Russia, a reluctant United States, and a Europe in crisis? NATO’s relevance and ability to survive have been challenged many times before, and it has not only survived but also has proven highly adaptable to change. This has been good for Western cohesion and for the consolidation of the liberal-democratic, rules-based world order. The main argument of this book is that NATO can overcome this latest set of challenges as well and retain its central role as a cornerstone of the European and transatlantic security order. NATO is different from other alliances because its members share not only interests but values as well, codified in the preamble of the North Atlantic Treaty as allied support for democracy, individual liberty, and the rule of law. The greatest enemy of the alliance is the forces that challenge the common norms and values of NATO’s member states, and – in a larger perspective – the liberal-democratic, rules-based world order, and Western civilisation itself. The book makes an original contribution to the existing literature on NATO and transatlantic relations and discusses the latest developments within NATO since the Trump administration took office.The book will be of much interest to students of NATO, geopolitics, security studies, and International Relations in general.

Since the Libya War in 2011 it has been widely suggested that NATO’s role in US security policy has diminished, because Washington gives Europe less and Asia more strategic priority (a tendency that is reinforced by budget restraints), and because the US is no longer interested in always leading NATO activities that mainly concern European conditions.Several experts have suggested that the US expect that the European security challenges primarily should be handled by NATO’s European allies in a new transatlantic burden sharing model, and that the US role should principally be Article V-focused. This book investigates to what extent these claims are valid, and what consequences they may have for European and international security.

Since the Libya War in 2011 it has been widely suggested that NATO’s role in US security policy has diminished, because Washington gives Europe less and Asia more strategic priority (a tendency that is reinforced by budget restraints), and because the US is no longer interested in always leading NATO activities that mainly concern European conditions.Several experts have suggested that the US expect that the European security challenges primarily should be handled by NATO’s European allies in a new transatlantic burden sharing model, and that the US role should principally be Article V-focused. This book investigates to what extent these claims are valid, and what consequences they may have for European and international security.

På senare år har konkreta initiativ tagits för att fördjupa samarbetet kring försvars- och säkerhetspolitik mellan de nordiska länderna. Detta har skett genom att kalla kriget tog slut och genom östblockets upplösning.Stoltenbergrapporten från våren 2009, där 13 områden för ett fördjupat och utökat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete och bildandet av Nordic Defence Cooperation (Nordefco) hösten samma år utgör två av de viktigaste exemplen på ett förnyat intresse för nordiskt samarbete i försvars- och säkerhetsfrågor.I denna bok analyseras och diskuteras de långsiktiga förutsättningarna för ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvars- och säkerhetspolitiken med utgångspunkt i exempel inriktade mot konkreta samarbetsprojekt som omfattat två eller flera av de nordiska länderna. De olika delstudierna sträcker sig över hela tidsperioden från Napoleonkrigens slut till 2000-talet. Detta 200-åriga perspektiv är motiverat av ambitionen att analysera hur samarbetet påverkats av olikartade internationella förhållanden i fråga om maktfördelningen mellan stormakterna samt närvaro och frånvaro av olika internationella samarbetsorganisationer.Delstudierna syftar till att belysa två övergripande frågeställningar:1. Den eventuella förekomsten av en nordisk säkerhetspolitisk modell, en grundläggande samsyn mellan de nordiska länderna i frågor om mål och metoder för internationellt säkerhetspolitiskt samarbete. Existensen av en sådan samsyn kan förmodas underlätta samarbetet mellan länderna också på lång sikt.2. De internationella och nationella faktorer som verkat pådrivande respektive återhållande på det säkerhetspolitiska samarbetet. Rörande denna andra fråga anknyter de olika delstudierna till generella påverkansfaktorer för länders säkerhetspolitiska vägval som hämtats från forskning kring internationell politik. Studierna omfattar de fyra stora nordiska länderna, Danmark, Finland, Norge och Sverige. Island har inte tagits med i undersökningen på grund av alltför stora skillnader i strategiskt läge och maktresurser jämfört med övriga nordiska länder. Även de baltiska länderna står utanför undersökningen eftersom dessa under större delen av 1800- och 1900-talet inte kunnat bedriva en egen utrikes- och säkerhetspolitik.

”Brödrafolkens väl” Svensk-norska säkerhetsrelationer 1949–1969 Ingår som nummer XI i serien Sverige under kalla kriget (SUKK) Under de år det kalla kriget formades, splittrades den nordiska säkerhetspolitiska kartan. Finland ingick 1948 den s.k. Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB-pakten) med Sovjetunionen. Norge, Danmark och Island anslöt sig 1949 till Atlantpakten (sedermera NATO) och kopplade därmed sin säkerhet även formellt till de västliga stormakterna. Sverige stod från april 1949 ensamt i Norden utan formella stormaktskopplingar. Efter det kalla krigets slut har det dock visat sig att svensk säkerhetspolitik i praktiken liknade den danska och den norska mer än vad man kunde få intryck av i svenska officiella deklarationer. Syftet med denna bok är att belysa hur Sverige och Norge, två länder med på ytan så olika säkerhetspolitiska inriktningar, i praktiken kunde nå en så hög grad av säkerhetspolitiskt samförstånd och var gränserna gick för detta samförstånd. Resultaten visar på ett överraskande omfattande operativt samarbete, särskilt på underrättelse- och flygsidan.