Mara Lee

En bok om och till Aris Fioretos. Redaktör Cecilia SjöholmRedaktörsassistent Astrid GrelzOmslag Håkan LiljemärkerBegränsad upplaga: 250 exemplar Medverkande:Paul Auster Anna Bengtsson Magnus Bergh Bigert & Bergström Daniel Birnbaum Mirces Cartarescu Love Derwinger Kjell Espmark Magnus Florin Jörgen Gassilewski Durs Grünbein Gunnar D. Hansson Gabriel Itkes-SznapElfriede Jelinek Stefan Jonsson Mara Lee Claudia Lindén Arne Melberg Lothar Müller Ernst Osterkamp Daniel Pedersen Håkan Rehnberg Mikael van Reis Monika Rinck Hans Ruin Cecilia Sjöholm Sophie Tottie Jan Wagner Sven-Olov Wallenstein Ola Wallin Magnus William-Olsson

”Min tunga moder” är dikt som lär sig att skriva. En bok om mamman som början på allt, all dikt och uppfinningsrikedom. Om fantasin som ett vapen riktat inåt och utåt. Om brist, skuld, sår och begär. Om överträdelser, om att närma sig det förbjudna. Det handlar om modersmålet. I sin nya diktsamling undersöker Mara Lee hur modern, tyngden, tungan och språket hänger samman.

Loving Others, Othering Love is a multi-modal lyric essay that investigates the interdependence of love and racism. It is a text that mines the multitude of ways that each requires the other in efforts to normalize or mask white privilege. Here, Lee marshals her analyses out of such material as Swedish newspaper reporting on racist hate crimes, Mary Shelley's Frankenstein, Princess Bari, Ovid, and the manifesto of mass shooter Elliot Rodger. Startling in its elegant incisions into the literary, the popular, the public, and the mythological, Loving Others, Othering Love enacts a critical poetics of assemblage in order to reveal the racist duplicity of love. Mara Lee is one of Sweden's most prominent contemporary writers, as well as a translator and scholar. She is the author of several novels and volumes of poetry, including the internationally recognized Ladies from 2007 and award ­winning Love and Hate from 2018. Lee's work mobilizes the paradoxes and confluences that emerge when the physical and linguistic realities of sexuality, gender, and race manifest themselves against the backdrop of Swedish welfare state whiteness, its quotidian power and purported racelessness. She is professor of art, art theory, and art history at Konstfack University of Arts, Crafts and Design, and guest professor at the Royal Institute of Art in Stockholm.

Essä samsas med poesi, myt och fiktion när Mara Lee undersöker språkets laddningar i konstruktionen av främlingen, den Andre. I diskussioner om bl.a. Dante, Woolf, Mary Shelley och Edda-diktningen pekar hon på bildspråk som bärare av känslor men också av makt – åtminstone för dem som kontrollerar de retoriska figurerna – och på hur kärlek och begär kan bli ett uttryck för rasism.

Nakenakt is an artist's book in accordion format created by photographer Karlsson Rixon in collaboration with the Swedish writer Mara Lee. The photographs depict a series of interactions between two bodies. They are portraits of the artist captured in a particular phase in life: a phase of intense questioning and reflecting on the body in relation to queerness, trans identity and ageing. We are confronted with performative moments of playfulness, intimacy, and deadly seriousness in which one body carries, balances, handles or is invaded by another. Perhaps the two together form a single organism in constant change, a body that doesn't adhere to prevailing notions of what a body should look like and how it should act. The text in the book is in Swedish.

Mara Lee återvänder till ett skrivande som ligger nära hennes tidiga böcker, Kom och Hennes vård. Det är en lyrisk undersökning av varför vi älskar stup, och varför flaggans färger är samma som en käftsmälls. Den avslöjar vilket grammatiskt tempus som är bättre än sex, och varför vissa mammor vänder på jorden i mars. Här finns gudomliga kaksmulor, lupiner och miraklet då hat omskapas till kärlek.

I det sista av tre migrationsnummer pratar Trifa Shakely och Mara Lee med löständer i munnen, Fabrizio Gatti blickar tillbaka på tio års flyktingkatastrofer, Lawrence Abu Hamdan kartlägger språktester, Seyla Benhabib kritiserar det humanitära förnuftet, Ann-Marie Tung Hermelin läser sin mammas brev, Lene Myong utvärderar dansk kärlek, Lidija Praizovic söker jobb som aerobicsinstruktör, Doug Saunders rapporterar från historiens största migration, Leila Brännström söker den svenska rasismens hjärta och Alejandro Leiva Wenger frågar sig om han måste ställa frågor. Med mera.

Hur kan en författare beskriva ansvar inom skrivandet, och hur kan skrivande utgöra motstånd, utan att göra avkall på den konstnärliga gestaltningen? Kan Andras skrivande utgöra ett särskilt sätt att ta ansvar och hur skulle en teori om Andras skrivande i så fall kunna se ut?Dessa är några av grundfrågorna i Mara Lees studie. Svaren på frågorna bildar en tänkande och rörlig text som gör teori - poetiskt - genom att utgå från den skrivande erfarenhetens empiri och den kroppsliga, sinnliga erfarenhetens betydelse för kunskapande. Detta kräver en undersökande skrivart, i traditionen efter Hélène Cixous écriture féminine - men uppgraderad för det tredje millenniet. Vidareutvecklingen av traditionen sker särskilt i två dimensioner, som också rör sig genom varandra. Inte minst viktigt är att Mara Lee för in ett postkolonialt tänkande i skrivandets erfarenhetssfär. Här blir Trinh T Minh-ha och Gloria Anzaldúa centrala röster, med sina respektive försök att både formulera en feministisk ståndpunkt och en postkolonial kritik som är förankrad i en litterär och språklig undersökning."Kan en doktorsavhandling vara passionerad? I sin doktorsavhandling om skrivandet som motstånd, ansvar och tid går Mara Lee direkt till det som bränner. Avhandlingen vill placera sig i smärtpunkten och gör så med tankar kring den skrivande, litterära praktiken. Här möts feministisk och postkolonial teori ur det skrivande subjektets synvinkel. Mara Lee skär klarsynt och gnistrande genom identitetspolitik och vithetsdebatt. Mitt exemplar är buckligt av alla understrykningar av lysande formuleringar."Eva Ström i Sydsvenskan Mara Lee är verksam som romanförfattare, poet, essäist, lärare och översättare. När Andra skriver är hennes avhandling i Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Rasismen har muterat. Dess närvaro är omisskännlig, men tycks samtidigt allt svårare att tala om. Den senaste tiden har vi ägnat åt att finna nya och gamla frågor och svar, varianter av de som återaktualiserats efter förra valet. Hypotesen har varit att rasismens nya former ? och motståndet mot dem ? kanske är lättare att urskilja i ljuset av begrepp som biopolitik och begär.

Anna Ådahl/ IN DEPENDENCE. CROWDS,GESTURES ställer frågan om vad en konstnärsmonografi kan vara idag, dels genom en omfattande visuell presentation av material ur Anna Ådahls konstnärliga praktiker, dels genom att med utgångspunkt i dessa praktiker diskutera förhållandet mellan kollektiv och individ, mellan massa och mimesis, mellan film och gest, mellan förbehåll och förbehållslöshet, mellan montage och collage, mellan modell och rörelse i en serie essäer och anteckningar av Diana Kaur (red), Stefan Jonsson, Mara Lee, Federico Nicolao, Fanny Stenberg, Fabien Vallos, Sven-Olov Wallenstein, Kim West och Anna Ådahl.

Tämja. Tänja. Tänka. Tre verb som drar åt olika håll. Att tämja är att försöka hålla något. Att tänja är att pröva dess gränser. Att tänka är att stanna i rörelsen mellan dem. Tämja Tänja Tänka är en antologi som vuxit fram ur Textivals litteraturfestival 2026. Här samlas nyskriven poesi, essäer och formexperiment där etablerade och ännu inte etablerade författare möts i olika litterära praktiker. Texterna rör sig mellan kropp och vatten, mellan minne och missbruk, mellan mirakel och tid. Vi rör oss genom städer och deras utkanter, från höjdhopparen som bränner huden för nära solen till mikroorganismernas outtröttliga arbete i vattenreningsverken. Genom stängda hjärtan och en socialarbetare vars empati tänjs till bristningsgränsen. Texterna frågar hur vi lever med varandra, med språket och med det som inte låter sig ordnas. I boken presenteras två poeter på svenska för första gången: Gustav Parker Hibbett och Giedre Kazlauskaite, i översättning av Judith Kiros respektive Liana Ruokyte-Jonsson. Här finns också den inflytelserika essän Hydrofeminism av Astrida Neimanis samt en nyskriven essä av Mara Lee om slutet, tiden och skrivandets villkor genom läsningar av Marguerite Duras. Antologin rör sig genom försök att tämja kroppen, språket, det som rinner och det som skaver, och genom rörelser som tänjer föreställningar om hur vi hänger ihop med varandra och med det som omger oss. Boken är en fortsättning på festivalens möten och samtal. Allt ryms inte mellan pärmar, men något kan stanna kvar. En plats där texter och tankar får fortsätta pågå tillsammans.

Vilka politiska beslut sanktioneras när människor mäts i volymer och sägs komma i strömmar? Vad gör det med oss när vi ska investera i våra barn och se till att ha plus på kärlekskontot? Vad gör det med vår trygghet på arbetet när vi omskrivs som anställningsbara? Nyliberal ordlista är en politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrat språket och styr våra ordval. Ordlistan varvas med nio texter skrivna av författare som reflekterar kring ords härkomst och mening och hur de används i dag. De riktar alla sökljuset mot de politiska beslut och moraliska ställningstaganden som sanktioneras genom språkliga förskjutningar. Medverkande skribenter: Liban Abdule, Dimen Abdulla, Aase Berg, Athena Farrokhzad, Gabriel Itkes-Sznap, Mara Lee, Jila Mossaed, Felicia Mulinari och Suzanne Osten. Redaktörer: Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".