Marina Tsvetajeva

Marina Tsvetajeva (1892-1941) var en rysk poet och författare. Hennes texter om sitt tidiga liv i Min ryska barndom är en av de klassiska barndomsskildringarna. De vittnar inte bara om den stämning som rådde kring sekelskiftet utan fångar också tidens atmosfär sett genom ett barns ögon samtidigt som Tsvetajeva här visar upp sina poetiska tekniker och tydligt artikulerar sitt konstnärliga credo. Tidigt står det klart att hon är född att bli poet och de språkliga lekarna genomsyrar hennes minnen som utmärks av både detaljskärpa och lekfullhet. Detta är en utvidgad utgåva av Annika Bäckströms översättning. För kompletterande översättning och noter svarar slavisterna Karin Grelz och Tora Lane.

Marina Tsvetajeva (1892-1941) var en av den russiske modernismens fremste lyrikere. Gjennom den russiske revolusjonen og den påfølgende borgerkrigen ble hun, som utallige andre russere, rykket opp med rota. Hun mistet en verden – klassetilhørighet, familie og land. Det bemerkelsesverdige med denne dikteren er at hun evner å omforme erfaringene til stor diktning. Hennes hengivne og kompromissløse holdning til poesien setter spor i den som leser diktene hennes. Sluttens dikt og Fjellets dikt tilhører noe av det mest fullendte hun skrev. Gjendiktning, kommentarer og etterord av Karin Haugane.

Marina Tsvetajeva (18921941) var en rysk poet och författare. I Konsten i samvetets ljus utlägger hon sin syn på konstens betydelse för människan, också i svåra tider inte helt olik vår egen. Lars Erik Blomqvist har översatt och Karin Grelz har skrivit ett efterord.

Trappdikt är kanske Tsvetajevas mest modernistiska poem. Den utspelar sig kring en baktrappa och berättar om livet i ett fattigt trapphus. Tonen är hårdare och aggressivare och påminner i mångt och mycket om Majakovskij. Inget och ingen har ett egentligt värde – allt är obesjälat och kan tas, brukas och förnyas. Dikten är också ett uppror mot en värld där alla mänskliga relationer förtingligas, men den som leder revolutionen är ”Fan, inte Marx”. Trappdikt utkommer här för första gången i svensk tolkning.

Bergsdikt handlar om ett berg som sörjer en förlorad kärlek. Genom att berget talar lidelsens språk väcker dikten inte bara frågor om vad lidelse är, utan också om hur lidelse kan tala genom och ur det poetiska språket.Marina Tsvetajeva (1892–1941), denna stora ensling i den ryska modernismen, är som poet kanske framför allt känd för sina upproriska lyriska kärleksdikter, men hon skrev också många diktcykler och längre berättande eller tematiska dikt­sviter. En bit in på 1920-talet utvecklade hon en serie högmodernistiska dikter som utgår från abstrakta fenomen, som Bergsdikt och Slutdikt (1924) Trappdikt (1926), Nyårsdikt (1927) och Luftdikt (1927). De kan jämföras med T.S. Eliots The Wasteland i det sätt som den behandlar diktarens och diktens vara eller inte vara i den nya moderna världen. Men Marina Tsvetajeva har en annan ton och ett annat temperament. För henne är dikt och diktande alltid en intensiv revolt och uppror mot allt som hotar att kväsa liv, passion och begär. Det är därför inte sällan som dikt skrivs utifrån ”minnets hämnd”, som hon skriver i Bergsdikt, eller som den nattens och tingets revolt mot vardagens bruk som äger rum i Trappdikt.

Om kärlek & annan dagboksprosa samlar tre verk Om tacksamhet, Om Tyskland, Om kärlek som utgör en dagbokssvit. Dessa går tillbaka på Marina Tsvetajevas anteckningsböcker från revolutions- och krigsårens Moskva 1917 1919. Några år senare, i västeuropeisk exil, fogade hon samman urval av dessa anteckningar till helheter som publicerades i rysk emigrantpress. Sinsemellan resonerande bär texterna spår av de umbäranden, krig och konflikter som kom att prägla författaren och hennes familj liksom miljoner andra liv och öden i tiden. Tsvetajeva skärskådar tacksamhet, synar det tyska (och franska, och ryska), tecknar kärlekens drag. Allt uttryckt på en associativ, assonansrik prosa som med sina intensiva klanger och rytmer tangerar den artegna puls som råder i hennes diktning. Denna utgåva tillvaratar Tsvetajevas temp­era­mentsfulla och drastiska stil. Som tidsmässig inramning återges även utdrag direkt ur de bevarade anteckningsböckerna, vilka offentliggjorts i sin helhet först på 2000-talet. Översättning, kommentarer och efterord av Alan Asaid.

Marina Tsvetajevas kompromisslösa förhållningssätt till poesin ledde till ett svårt livsöde – präglat av exil, fattigdom och förtvivlan, – men också till en unik poetisk stämma. Slutdikt, som här för första gången föreligger i sin helhet i svensk översättning, är en längre svit om fjorton dikter som skrevs i exil i Prag 1924 efter slutet på en kärlekshistoria. I fjorton scener i en rörelse över Prag med dess broar och kajer och långt ut i dess utkanter, formulerar Tsvetajeva en lyrisk revolt mot detta slut. Dikten illustrerar också hur modernitetens besatthet av slut och ny början förpassar livet till en plats i exil där det inte kan levas. Slutdikt är en höjdpunkt i Tsvetajevas diktning och ett av den ryska poesins absoluta mästerverk.

»... utsökt formgiven av mästaren Christer Jonson.« Torsten Ekbom, Dagens Nyheter Hösten 1932 i Paris möter den ryska poeten Marina Tsvetajeva den amerikanska författarinnan Natalie Barney, som blev berömd för sin lesbiska roman Pensées d’une Amazone (1918). Hur mötet utföll är okänt, men en tid senare skrev Tsvetajeva sin vackra poetiska »essä« Brev till Amasonen, om den lesbiska kärlekens stora stötesten - Barnet. Tsvetajeva var själv bisexuell och hade flera förhållanden med kvinnor, särskilt i sin ungdom. Men boken kan också läsas som en betraktelse över kärleken och döden, separation och längtan. Översättning från franska: Helga Krook

»... här får man den bestämda känslan av att orden inte riktigt existerar innan de har använts. De blir till i den stund de yttras.« Anders Olsson, Expressen Här presenteras sex litteraturfilosofiska essäer från åren 1922-33 som alla präglas av Tsvetajevas kompromisslösa poetiska praktik. Hon erkänner ingen överhet, inga auktoriteter eller kritiker utöver den egna domen över sig själv. Ett estetiskt och moraliskt äventyr - och ofta mycket humoristiskt. Boken innehåller följande essäer: En poet om kritiken (1926), Mitt svar till Osip Mandelstam (ca 1926; utgiven första gången 1992), Konsten i samvetets ljus (1933), Skyfall av ljus (1922), Epik och lyrik i dagens Ryssland (1933) och Poeten och tiden (1932). Översättning från ryska: Ola Wallin

»Rilkes brev är som en solbelyst mur, varma, fasta och mångskiftande. Pasternaks brev är känslosamma och analytiska, som ett forsande vattendrag. Tsvetajeva, slutligen, skriver språngartat med geniala kast mellan det vardagliga och det visionära. Hon vill inte flyta, hon vill flyga.« Anders Olsson, GP I mitten av april månad år 1926 uppstår som ett korsdrag tvärs över den europeiska kontinenten en brevväxling mellan tre av tidens största poeter. Den äldste av dem, Rainer Maria Rilke, befinner sig på ett sanatorium i Schweiz, redan märkt av den leukemi som den 29 december samma år kommer att ta hans liv. En dag inträffar ett brev från en djupt gripen Boris Pasternak, som i det unga Sovjetunionens Moskva brottas med den nya tidens krav och försörjningsbördan för familj och barn. Pasternak har från fadern i Berlin just fått den för honom överväldigande nyheten om att Rilke - »dikten själv« - är vid liv och dessutom har läst hans dikter, ett faktum som drabbar honom som »en elektrisk själskortslutning«. Han ber diktaren att inte slösa sin tid på honom, utan i stället, »som ett tecken på att jag hädanefter får skriva till Er«, sända Duinoelegierna med dedikation till hans »största och förmodligen enda väninna«, den ryska poeten Marina Tsvetajeva, som lever i djup misär i emigrationens Paris. Rilke uppfyller omedelbart Pasternaks önskan och skriver till Tsvetajeva, och därmed inleds en av 1900-talets viktigaste brevväxlingar. Boken innehåller nära 60 brev, samt Boris Pasternaks »Några teser« (1918, 1922), Rainer Maria Rilkes »Elegi till Marina Tsvetajeva-Efron« (1926; tolkning av Ernst Brunner) och Marina Tsvetajevas prosatexter »Din död« (1927), »Några brev av Rainer Maria Rilke« (1929), samt två långdikter, »Försök till ett rum« (1926; tolkning av Dan Gustavsson och Ola Wallin) och »Nyårsbrevet« (1927; tolkning av Dan Gustavsson och Ola Wallin).