Mário de Sá-Carneiro

"Sim, In cio de Gouveia em verdade n o tinha raz es para se queixar da exist ncia. (...) N o haveria m os enastradas nem l bios para morder, nem afetos ou amores - uma multid o de insignific ncias violetas, risonhas, carinhosas. Mas, a compens -las, havia grandes ma os de jornais, os volumes sagrados da sua biblioteca, e, sobretudo, as suas obras - ah as suas obras" "Uma noite, casualmente, In cio] encontrara-se num pequeno teatro vermelho para Montmartre, bocejando o seu t dio. (...) entre as int rpretes da revista idiota, os seus olhos fixaram-se numa dan arina meia nua - espl ndida, duma beleza enclavinhada: corpo agreste, musculoso, seios oscilantes, pequenos e esguios" e In cio apaixonou-se. Tamb m " tienne Dalembert, incerto comedi grafo e jovem ator mais incerto que In cio] mal conhecia", se deixa fascinar pela mesma bailarina. E este sentimento comum, que os deveria afastar como rivais, que estranhamente os une, porque tienne, "pelo menos, fora sens vel ao que ele pr prio sentira..."

I detta triangeldrama avspeglas författarens ständigt närvarande problematik – en plågsam osäkerhet som var relaterad till kön och identitet. Ett annat genomgående tema är hans dragning till mysterier, till det övernaturliga och till det hinsides. Trots att Lúcio redan i bokens inledning med emfas tillkännager sin avsikt att "bara redogöra för fakta" inser läsaren snart att det inte är rationalitet och logik som står i fokus i berättelsen, utan snarare sensualism, kärlek, sexuell besatthet, passion och galenskap.