Moa Matthis

Kan det vara så, att det är just när tillfällen eller ting vilka inte kan eller låter sig fotograferas som fotografiets ideologiska grund visar sig? Fotografiet ger sig till känna först vid dess egen gränslinje och då som frånvarande. Under en fjällvandring i Jämtland får jag höra talas om en särdeles vacker sjö som heter Blanktjärn. Den har blivit känd för sitt azurblå vatten och jag bestämmer mig för att vandra dit. Men innan jag kommer fram till sjön möts jag av Länsstyrelsens avspärrningar. Området är numera fredat från besök på grund av en alltför hög turistbelastning som har skadat den känsliga naturen i området. Orsaken till det ökade intresset för sjön kunde jag senare spåra till fotografier som delats i sociala medier. Sjöns klara vatten hade lockat så många besökare som ville fotografera sig själva vid sevärdheten, att myndigheterna inte såg någon annan möjlighet än att stänga av området. Om vi vill förstå hur vår relation till fotografi ser ut kan vi använda oss av anekdoter av det här slaget. Exemplet beskriver tydligt en konflikt som ofta framträder genom fotografi. Vi har att göra med en teknologi som å ena sidan kanaliserar begär, tillgängliggör och om man så vill demokratiserar – å andra sidan territorialiserar områden, kanaliserar ägande och exploaterar resurser. Det är denna materiella verklighet som Lära om fotografi försöker att förstå. Det senaste decenniet har vi i en svensk kontext sett ett ökat intresse för fotografins historia. Vi kan se det som en följd av digitaliseringen som tillgängliggjort allt fler historiska fotografier. Dock har fokus på fotografiet i stort kommit att utgå ifrån vad som kan kallas en idealistisk historieskrivning, vilken har fokuserat mer på enskilda individer och årtal och mindre på de materiella förutsättningarna för fotografi. Lära om fotografi undersöker en dynamik inom fotografi som visar sig genom konflikter och motsättningar. Den vill ge svar på vår relation till fotografi snarare än att slå fast dess egenskaper. Hellre än att försöka definiera fotografins gränser, eller göra anspråk på att vilja äga fotografin som idé, söker blandningen av texter i den här boken efter en ny kritik av fotografi. Hur kan den kritiska distansen bli ett verktyg för att förstå fotografi när teknologin som sådan kan sägas bygga på optisk separation från världen? Texterna i den här antologin vill alla säga något om vår relation till bildernas värld. De utgår alla på något sätt från den uppdelning och strukturering av världen som sedan upplysningen gett oss de dikotomier vilka betecknar våra liv och som fotografiet står i tät förbindelse med. Arbetet med boken bygger vidare på en lång tradition av fotografisk utbildning på Konstfack. Från Akademin för fotografi till dagens Institutionen för fri konst går en obruten linje av kritisk diskussion om det fotografiska mediet och nyfikenhet inför den fotografiska praktiken. Texterna har tillkommit ur föreläsningarna på de fristående kurser som Fotografins historia och Fotografiska seminariet har. Lära om fotografi har således en pedagogisk dimension som kunskapsförmedling men boken rymmer också en ambition att omförhandla eller lära om föreställda positioner inom fotografi.

Isabelle Eberhardt (1877 1904) levde ett kort men intensivt och gränsöverskridande liv. Uppvuxen i Schweiz med ­rötter i den ryska aristokratin, flyttade hon som tjugoåring till Nordafrika, konverterade till islam, lärde sig arabiska och färdades kors och tvärs som fri skribent genom den algeriska öknen på häst ­ eller kamel - iförd manlig traditionell klädedräkt. Hennes upptäcktsresor gav material till reportage och noveller som publicerades i algeriska och franska tidskrifter. Vid sidan av dessa nedtecknade hon sina privata reflektioner i dagböcker som gavs ut ett par decennier efter hennes hastiga död i en översvämning vid 27 års ålder. Här presenteras dessa för första gången i svensk översättning. Dagböckerna rymmer såväl konkreta iakttagelser om resvägar och anhalter som lyriska beskrivningar av ökenlandskapets färgprakt. Personliga tillkortakommanden och uppslitande intriger avlöses av livsavgörande möten och stunder av andlig introspektion. För översättningen står Peter Löfström som också försett boken med ett efterord, i vilket han följer de sedan länge försvunna handskrivna dagböckernas dramatiska öde. Författaren och kritikern Moa Matthis inleder med ett initierat förord. På Bokförlaget h:ström Text & Kultur har tidigare utgivits: Isabelle Eberhardt en biografi av Peter Löfström (2023). Om boken skrev Isabelle Ståhl i Dagens Nyheter: "[Det är] en befrielse att läsa Löfströms biografi, som med koncist språk och omsorgsfull bearbetning av källor låter det förflutna träda fram i sin egen rätt utan att det görs till redskap för samtidens självbespegling. [...] Löfström ger med sin biografi inblick i ett fascinerande livsöde som även för vår tid ter sig gränsöverskridande."

Karen Blixens självbiografi ska och mästerliga roman Den afrikanska farmen har bland annat beskrivits som ett av världslitteraturens mästerverk och är en oförglömlig historia som fascinerat generation efter generation. Boken skildrar hennes 17 år (1914 1931) i Kenya, dåvarande Brittiska Östafrika, där Blixen drev en gård med tillhörande kaffeplantage. Hon sa själv att åren i Afrika var de rikaste i hennes liv, det var där hon under en omvälvande och händelserik tid upplevde både sina lyckligaste och svåraste stunder. I romanen ser Karen Blixen tillbaka på sina upplevelser och beskriver människorna, naturen, det dagliga livet och arbetet på farmen, safarier och fester så målande att det framstår lika levande idag som när det skrevs. Boken visar också koloniallivet i Afrika under det brittiska imperiets sista år som stormakt. Den afrikanska farmen gavs ut första gången på engelska 1937 och kom samma år i Sverige i Artur Lundkvists översättning med titeln Afrikansk pastoral. 1955 gjorde Lundkvist en nyöversättning som på Blixens begäran fick titeln Den afrikanska farmen. Boken ligger till grund för den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Mitt Afrika (1985). KAREN BLIXEN (1885 1962) var en dansk författare som under pseudonymen Isak Dinesen debuterade 1934 med Sju romantiska berättelser. Vid sidan om Den afrikanska farmen är hennes mest framstående verk Vintersagor. Blixen var flera gånger nominerad till Nobelpriset i litteratur men tilldelades det aldrig. "ett av världslitteraturens mästerverk." PER WÄSTBERG I ALLT OM BÖCKER

"Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong. Själva ekvatorn sträckte sig över höglandet tjugofem mil längre norrut. Men min farm låg tvåtusen meter över havet." Karen Blixens självbiografiska och mästerliga roman Den afrikanska farmen har bland annat beskrivits som ett av världslitteraturens mästerverk och en oförglömlig historia som fascinerat generation efter generation. Boken skildrar hennes 17 år (1914-1931) i Kenya, dåvarande Brittiska Östafrika, där Blixen drev en gård med tillhörande kaffeplantage. Hon sa själv att åren i Afrika var de rikaste i hennes liv, det var där hon under en omvälvande och händelserik tid upplevde både sina lyckligaste och svåraste stunder. I romanen ser Karen Blixen tillbaka på sina upplevelser och beskriver människorna, naturen, det dagliga livet och arbetet på farmen, safarier och fester så målande att det framstår lika levande idag som när det skrevs. Boken visar också koloniallivet i Afrika under det brittiska imperiets sista år som stormakt. Den afrikanska farmen gavs ut första gången på engelska 1937 och kom samma år i Sverige i Artur Lundkvists översättning med titeln Afrikansk pastoral. 1955 gjorde Lundkvist en ny översättning som på Blixens begäran fick titeln Den afrikanska farmen. Boken ligger till grund för den flerfaldigt Oscarsvinnande filmen Mitt Afrika (1985). KAREN BLIXEN (1885-1962) var en dansk författare som under pseudonymen Isak Dinesen debuterade 1934 med Sju romantiska berättelser. Vid sidan om Den afrikanska farmen är hennes mest framstående verk Vintersagor. Blixen var flera gånger nominerad till Nobelpriset i litteratur men tilldelades det aldrig.

Sensommaren 1931 flyttar Karen Blixen, då 46 år gammal, hem till Danmark och in hos sin mor. Totalt ruinerad. Kaffefarmen i Kenya är såld på en tvångsauktion. Hon har dessutom nyligen förlorat sin älskare och vän Denys Finch Hatton i en flygolycka. Där och då påbörjar Blixen sitt författarskap. Hon skriver en samling berättelser, »för att överleva«. Hon skriver på engelska, som varit det språk hon talat till vardags i 17 år. Berättelserna utspelar sig i ett drömskt 1800-tal, men med universella mänskliga teman som passion, längtan, kärlek, förlust, samt inte minst lusten och tvånget att berätta. Karen Blixens debutbok Seven Gothic Tales [1934], utgiven bakom pseudonymen Isak Dinesen, liknar ingen annan stor nordisk klassiker. Verket, med arbetstiteln »Nine Tales«, var tänkt att innehålla nio berättelser, men den amerikanske förläggaren strök ner det till sju. Denna utgåva, Gotiska berättelser, är den första att samla alla de ursprungligen tilltänkta nio berättelserna.I svensk översättning av Sonja Vougt, Eva Liljegren och Torsten Blomkvist, och med ett nyskrivet förord av Moa Matthis. KAREN BLIXEN [1885 1962], egentligen Karen von Blixen-Finecke, född Karen Christentze Dinesen, var en dansk författare. I engelskspråkiga länder är hon känd under pseudonymen Isak Dinesen och i tyskspråkiga länder med författarnamnet Tania Blixen. Hennes två mest berömda verk är debuten Seven Gothic Tales [1934] och romanen Out of Africa [1937]; båda skrivna på engelska. Nio gånger nominerades Karen Blixen till Nobelpriset i litteratur. »Inledningen på ett författarskap som inte liknar något annat, och som placerar Karen Blixen bland 1900-talets allra viktigaste författare.« | Margaret Atwood, The Guardian

This study explores the marketability of Isak Dinesen's Seven Gothic Tales, published in the US in 1934. The term marketability is used to refer to the book as a potentially desirable object for sale on the market, promoted by the Book-of-the-Month-Club. It is also used to refer to Seven Gothic Tales as a literary investigation of the conditions of being and identity-construction at a time when mature capitalism evolved into a consumer-based economy during the first half of the twentieth century. In this reading, the Great Depression figures as a moment that reveals the degree to which consumerist ideology and logic had become the only way to imagine being and identity, a condition that Seven Gothic Tales both reflects and resists. The effects of globalized transformation of production and consumption were felt in the two places that went into the making of Seven Gothic Tales: colonial Kenya where the author lived between 1914 and 1931 and where the book was begun, and the US where it was first published. This study argues that the success of Seven Gothic Tales in the US depended on the marketing strategies of the Book-of-the-Month-Club, but also on the way in which Isak Dinesen's experience of colonial Kenya was an experience of commercial modernity that reverberated with the experience of the American readers.

Nostromo är en av Joseph Conrads märkligaste romaner, och räknas som ett av den gryende modernismens viktigaste verk. Den utkom 1904, under Conrads mest produktiva fas, då han nyligen lagt både Lord Jim och Mörkrets hjärta bakom sig. Handlingen utspelar sig i den fiktiva latinamerikanska republiken Costaguana där politiskt kaos råder. Señor Gould äger en silverskatt som han inte vill ska falla i revolutionärernas händer och därför lämnar över till sin tjänare Nostromo.Berättelsen om hur skatten förvaltas ger Conrad möjlighet att föra fram sin skepsis inför utvecklingstanken och kasta ljus över ett postkolonialt samhälles sätt att förhandla med global kapitalism. Conrad visar också upp ett intresse för det mänskliga psykets komplexitet och opålitlighet, som pekar fram mot senare författarskap som James Joyces och Ezra Pounds.I översättning av Sten Söderberg och med ett nyskrivet förord av Moa Matthis.