Patricia Lorenzoni

Våra öden förändrades 2015. Vi stod på gator, på tågstationer, i föreningslokaler och fanns där för våra medmänniskor. Vi kom från olika bakgrunder och politiska läger men förenades av en tro på ett bättre Sverige och på rätten att söka en fristad från förtryck, förföljelse och krig. Och det gör vi fortfarande. Den här antologin samlar olika sorters röster aktivister, flyktingar, jurister och forskare som genom personliga berättelser och analyser vill erbjuda ett försvar för medmänsklighet och solidaritet.Medverkande: Ulf Bjereld , Malin Björk, Noam Chomsky, Torun Elsrud, Gustav Fridolin, Sabine Gruber, KG Hammar, Agnes Hellström, Anders Hellström, Behrang Kianzad, Christina Höj Larsen, Vladan Lausevic, Mikael Mery Karlsson, Alen Musaefendic, Anna Lundberg, Patricia Lorenzoni, Micke Kinning, Navid Modiri, Stina Nilss, Hynek Pallas, Sanjin Pejkovic, Carlos Rojas, Gudrun Schyman, Admir Skodo, Kinna Skoglund, Sanna Vestin, John Washington, Julia Wiklander, Ali Zardadi, Linda ÅkerströmRedaktörer: Kamal El Salim och Maria Padrón Hernández

Outside är en fotobok på 284 sidor med 135 svartvita fotografier från sex av världens kontinenter. Bilderna är tagna mellan åren 1986 och 2019. I gatufotografier, porträtt och miljöbilder berättar fotografen Per Hanstorp om människors strävan efter ett drägligt, kanske till och med lyckligt liv. Boken är formgiven av Johannes Molin och innehåller ett efterord av författaren, idéhistorikern och poeten Patricia Lorenzoni.

I det första av Gläntas tre nummer helt ägnade åt migration tar vi oss an den europeiska gränspolitiken, statlig rasism, grekisk flyktingpolitik, hetsjakten på mårdhund, ?fri? rörlighet vs ?illegal? migration, migrerande moderskroppar, resan till faderns land, asylintervjuns baklängesberättelse, vem som tjänar mest på migrationsbusinessen och mycket mer.

En morgon upptäcker Axemina att hennes mamma har försvunnit. Hon är ensam i stugan vid skogsbrynet. Eller, inte helt ensam. Kvar finns en liten mus med en gåtfull hälsning. Först blir Axemina förtvivlad, men så småningom förstår hon att musen kanske kan hjälpa henne att åter hitta sin mamma.Så börjar ett sällsamt äventyr i en värld som har gått sönder, men där människor och djur skapar nya gemenskaper i ruinerna. I sitt sökande möter Axemina och Astrid Mus både vänner och fiender. Under färden genom ett trasigt svenskt landskap börjar Axemina också inse att hon har en alldeles särskild uppgift i världen.Den vita staden är första boken i serien om Skiftarna. Det är en spännande och fantasifull berättelse om flykt, om viljan att överleva och om vänskap över gränser mellan människa och djur.Patricia Lorenzoni är författare till flera essä- och poesiböcker. Hennes skrivande rör ofta relationen mellan människa och natur, liksom människors oförmåga att leva som en del av naturen istället för i motsättning till den. Den vita staden är hennes första barnbok.

Det senaste året har 1,7 miljoner flyktingar försökt ta sig över USA:s gräns mot Mexiko. Familjer splittras, barn sätts i häkten och många försvinner i öknen.Utifrån sitt frivilligarbete som tolk för ensamkommande flyktingbarn i migrationsdomstolen i New York och de 40 frågor som där ställs till barnen för att avgöra deras öde, skriver prisade Valeria Luiselli om flyktingströmmen av centralamerikanska barn vid gränsen. Om vad de flyr ifrån, om den livsfarliga flykten, om de som försvinner, om den amerikanska migrationspolitiken och det inhumana bemötandet vid gränsen.En skakande skildring av USA under Trump och en politik som fortsatt under Biden. En vittnesröst åt de tusentals ensamkommande som vi i Europa sällan hör berättas om. Med efterord av Patricia Lorenzoni.

I De förtrycktas pedagogik utarbetar Paulo Freire en pedagogisk metodologi för frigörelse. Hur kan vi utveckla en pedagogik där människor lär sig tillsammans som subjekt, utan den tradtionella idén om en lärare som gör insättningar av kunskap i eleverna, löper som en röd tråd: att tillsammans problematisera i stället för att dominera. Genom att arbeta med medvetandegörande kan vi skapa frigörelse för de förtryckta istället för den avhumanisering som traditionell undervisning innebär. Vi kan kämpa för ett utökat varande för alla.De förtrycktas pedagogik publicerades för första gången 1968 och har fått ett enormt inflytande inom den kritiska pedagogiken. Det här är den första översättningen direkt från det portugisiska originalet till svenska. Denna svenska översättning, med förord av Sven-Eric Liedman och Patricia Lorenzoni, gör Freires pedagogik tillgänglig för en ny generation lärare, studenter, folkbildare och andra som är intresserade av frigörande pedagogik.

Under de gångna månadernas globala pandemi har Brasilien blivit en bild av politiskt kaos och ständigt stigande dödstal. Hur kunde det bli så i ett land som för bara tio år sedan ännu andades politiskt hopp och ekonomiska framsteg? Våren 2019, under Bolsonaros första månader som president, är Patricia Lorenzoni i Brasilien. Det är ett land hon alltid återvänder till, ett andra hem. Men den här gången är någonting annorlunda. Med en blick som kommer både utifrån och inifrån skildrar Lorenzoni i dagboksform hur fascismens tentakler alltmer tar landet i besittning. Dagbok från Brasilien skrevs innan corona-pandemin, men ger likväl en omedelbar bakgrund till det som nu sker. Men den är också en kuslig skildring av ett samhälle som förlorat tron på demokratin, och en akt av sörjande över ett land som istället valt att bejaka det auktoritära våldet. När en man som öppet hyllar tortyr av meningsmotståndare kan väljas till president och när till och med spelad anständighet blivit otidsenlig, var hitta den plats från vilken motstånd kan göras? Patricia Lorenzoni är idéhistoriker och författare. Hon har tidigare publicerat Mama Dolly Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien (2012), och hennes dokumentärfilm Mothercity, om Brasília, nominerades i kategorin New Doc vid Tempo dokumentärfilmsfestival 2018.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

1885 träffar den franske antropologen Paul Topinard en australisk kvinna kallad Jenny. Jenny ingår i en grupp »vildar» som skickas runt för att visas upp på cirkusar, museer och djurparker i Europa och USA. När Topinard möter henne har hennes make just dött. Topinard finner den nyblivna änkan likgiltig och apatisk, föga tillmötesgående i relation till hans önskan om att få studera henne. Denna likgiltighet förklarar han som ett uttryck för hennes »stupiditet». Detta är upptakten till Patricia Lorenzonis bok Att färdas under dödens tecken, en idéhistorisk studie av hur den västerländska civilisationen döljer det våld och de offer som utgör dess egen förutsättning. Topinards oförmåga att se Jennys sorg är ett av många exempel på hur »vilden» av vetenskapen konstruerades som en varelse med liten eller ingen kapacitet till sorg, smärta eller lidande. Vilden sågs som en kvarleva från det förflutna, dömd till en snar undergång. Samtidigt visar Lorenzoni hur bejakandet av den västerländska civilisationens framsteg, parat med ständiga varningar för att samma civilisation åter skall störta ner i vildhet, tyder på att vilden inte bara skapades som västerlandets motsats, utan också som en bild av de sidor av sig själv man inte vill se. I centrum står James G. Frazers antropologiska klassiker Den gyllene grenen, men avsikten är inte i första hand att modifiera bilden av dåtidens antropologi, utan snarare att genom föreställningen om vilden avtäcka en västerländsk självförståelse som fortfarande är aktuell, om än med något andra förtecken. »[D]et är en sak att säga att europeisk kultur på något vis hänger samman med det barbari som européer ägnat sig åt utanför och inom Europa. Det är en svårare sak att visa hur denna koppling ser ut, och det är än svårare att förklara varför det blev på det viset att den europeiska kulturen kommit att hemsökas av denna motsägelse. Lorenzoni ger svar på alla tre. Det är en djupt imponerande bedrift.» (Stefan Jonsson, ur recension i Lychnos av avhandlingsutgåvan.) Patricia Lorenzoni är forskare vid institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet, och lektor vid Högskolan Kristianstad.