Per Wästberg

Hemligheter och drivkrafter, sorg och glädje. Översättare, författarkollegor, lärda och vanliga läsare ställer de stora frågorna – om konsten, idealen och livet – utifrån Ulf Peter Hallbergs författarskap. Boken innehåller även gott om citat ur ett tiotal av hans verk. Resultatet, Ensamhetens strategier, är en samling texter och bilder om livets skapande dimensioner och minnets räddande kraft. Projektet tar sin början i ett översättarmöte i Bergslagen, närmare bestämt med en av deltagarnas plötsliga bortgång, Hallbergs vän Erland Anderson. Boken utvecklas till en resa i minnet, både i livet och i konsten; själva skrivandet blir en protest mot döden: »räddning«. Äldre och nyare texter och intervjuer om Hallberg och hans konstnärliga praxis som fiktionsförfattare och översättare av Walter Benjamin och de stora dramatikerna fyller ut bilden och gör den allmängiltig. Med finns också relevanta texter om helt andra ämnen. Verket kröns med några symboliska gestaltningar i dialogform av bokens tema, framimproviserade av Hallberg i samarbete med medarbetare, framför allt William Crona.Medredaktör har varit översättaren och essäisten John Swedenmark. Bland de medverkande kan nämnas litteraturforskarna Peter Luthersson, Michel Ekman, Sylvain Briens och Karin Monié; författarna Reinhard Jirgl, Per Wästberg, Lars Andersson, Claudio Magris och Carl-Henning Wijkmark, samt fotografen J.H. Engström. För intervjuerna står Per Engström, Nicola Baroni och Marta Herzbruch.

»Vad håller jag på med så här i närheten av mitt livs ytterkanter? Iakttagelser, infall, oavslutade utkast. Viskningar och rop. Fotspår i sanden. Ekon ur mitt gångna liv. Glädjen att leva och läsa är så stor att jag redan saknar livet likt ett sommarlov som strax är över. Jag har älskat inte mig själv utan tillvarons smak och brokighet och möjligheten att känna djupt för någon, något. De döda är med mig. Jag har lagrat deras röster i ett hemligt bibliotek utan lås. Inne i böckerna öppnar de den enda evighet vi kommer i kontakt med. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är.« Livstecken anknyter till Tidvatten, som utkom i samband med författarens 90-årsdag 2023, och är en självdeklaration med okänd inlämningsdag, en signal att inte ge upp utan fortsätta utforska existensen, kärlekens kraft, läsningens nödvändighet och lust. Per Wästbergs minnen är spridda över nittio år med inkännande porträtt av vänner och kolleger i miljöer från Stockholm och skärgården till Paris och Afrika.

Bo Bergmans brev till Maria Almqvist, som här publiceras för första gången, vittnar om en ömsesidig kärlek mellan två unga människor som möttes 1888 och förblev varandra nära tills de avled på 1960-talet. Maria gifte sig aldrig utan ägnade livet åt barn med funktionsnedsättning, främst i Lund. Bo berättar om sin skrivande vardag och förser henne med ironiska glimtar från Svenska Akademien.Bara hos Maria, ”den tysta idolen i hela min konst”, kände sig Bo Bergman sedd sådan han var, utan hemligheter och skuggor. Mötet med henne förblev, sade han, det ojämförligt viktigaste i hans liv.

Den inflytelserike men idag förbisedde Bernhard von Beskow (1796–1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare. Han var mångsidig, flitig, plikttrogen, verkade i Gustav III:s anda och gav stadga och upprättelse åt en då ifrågasatt och vacklande institution.I denna levande minnesteckning med glimtar ur umgängeslivet i Stockholm och på den Beskowska släktens herrgårdar ger oss Per Wästberg det första fördjupade porträttet av företrädaren på stol 12. Beskows beläsenhet i världslitteraturen, pragmatiska kulturdiplomati och odogmatiska humanism fick avgörande betydelse för det litterära livet i Sverige under fem decennier i mitten av 1800-talet.

Den inflytelserike men i dag förbisedde Bernhard von Beskow (1796–1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare. Han var mångsidig, flitig, plikttrogen, verkade i Gustaf III:s anda och gav stadga och upprättelse åt en då ifrågasatt och vacklande institution. I denna levande minnesteckning med glimtar ur umgängeslivet i Stockholm och på den Beskowska släktens herrgårdar ger oss Per Wästberg det första fördjupade porträttet av företrädaren på stol 12. Beskows beläsenhet i världslitteraturen, pragmatiska kulturdiplomati och odogmatiska humanism fick avgörande betydelse för det litterära livet i Sverige under fem decennier i mitten av 1800-talet.

Tidvatten strömmar in och utplånar sakta livets spår i sanden.Ett tjugotal minnesporträtt av döda vänner och närstående flätas samman med tankar påvägen genom åren – från upptäckterna av Stockholm i tolvårsåldern till den oväntade lyckani den sena kärleken. Vemodiga stråk blandas med komik och humor i en hyllning till läsandeoch skrivande, till hur andra formar oss till nya möjligheter.I ett förtätat, uttrycksfullt språk, med skarpögda detaljer och en i grunden hoppfull livssynsammanfattar Per Wästberg över åttio års författarskap.”Skriva är ett av många sätt att lära sig läsa. Böckerna har varit min lekplats, mitt nöjesfält,mitt universitet. Bokstäverna är mitt rikes budbärare med kunskap och fantasi i ständigt nyaföreningar. Även då jag varit som mest utåtriktad, resenär i handlingens värld, hade jag varitolycklig utan timmar för att skriva och, viktigare, läsa andras förunderliga skapelser.”

Lättsamt och lekfullt porträtteras här två sinsemellan mycket olika människor, Torsten och Signe. Den ene nog tämligen odräglig, den andra mer intagande. De talar för första gången helt öppet om sina långa liv, för författaren och för läsaren, som agerar lyssnare. Om vad som format dem till dem de är eller tror sig vara – båda till synes banalt odramatiska individer utan större betydelse.

I "Hyllningar" beskriver Per Wästberg med omisskännlig detaljskärpa ett antal människor, författarskap och glansfulla bedrifter som berört honom genom åren. Dem han fått tala till vid Nobelpriset, Övralidspriset, Tranströmerpriset. Legender som Dag Hammarskjöld och Stig Dagerman. Närstående som hans mamma Greta, Erland Josephson, Carl Fredrik Reuterswärd.Här finns även kortare texter som flyger över ett långt livs territorier: Stockholm, Paris och Afrika, böcker från olika sekler, personliga upptäcktsfärder, yttre och inre.I denna hyllning till läsandets äventyr är Wästberg som alltid både lättsam och spirituell och samtidigt lärorikt fördjupande.

Utsikt från stol 12 är hyllning till Svenska Akademien som skapelse, fri institution och kulturfrämjande gemenskap - och ett panorama över hennes växlingsrika historia. Det är också en lovsång till läsandet och biblioteken.Personligt och inträngande, med slående karakteristiker och dråpliga detaljer, lyfter Per Wästberg fram sina tolv föregångare, vare sig de är berömda som Bo Bergman och Werner Aspenström eller mer okända som Isaak Blom och Anders Anderson.Närgånget och mestadels kärleksfullt porträtterar Per Wästberg även sina samtida. Efter Akademiens kris 2018 blickar han i en epilog hoppfullt framåt.I detta pionjärverk tas läsaren bakom kulisserna i Börshuset såsom aldrig skett tidigare.

Texterna – hämtade ur författarens svarta anteckningsböcker – kan beskrivas som en sorts udda fragment och hågkomster. Utanför realismens ramar går dessa stiliserade mikroporträtt och livssammandrag. Här ryms rikligt med hugskott och infall, liksom mångfaldiga skarpsynta iakttagelser. Det är originellt och underhållande, ofta lättsamt, ibland med viss sälta; karakteristiker kring mänskliga beteenden, relationer och kärlek. Här finns en humor liknande den i "Det gula pensionatet" (2016) och formuleringsprecision motsvarande den i "Mellanblad" (2015).

Läsebok - kanske inte för folkskolan men för dem som en kort stund vill överraskas av tankar kring litteratur och liv, möten med författare, episoder och minnen ur en lång och växlande tillvaro. Pregnant och personligt, humoristiskt och kärleksfullt, vemodigt och vackert skriver Per Wästberg om ordens innebörd, om outgrundliga böcker som blir närgångna, om resor genom främmande landskap.

Bo Grandien (1932–2014) – diktare, reporter, forskare – är idag en doldis, men bland 50-talisterna var han det unga stjärnskottet, i sin krets geniet framför andra. Per Wästbergs minnesteckning är ett försök att i en spegling bevara det förlorades återsken, både ett rörligt arrangemang av tillgängliga fakta och ett pussel av tolkningar. Samtidigt en samhällsskildring, av Stockholm, skärgården, tidningsvärlden och inte minst 50-talisternas framväxt och framfart (Lars Forssell, Sven Lindqvist, Beppe Wolgers, Pär Rådström m.fl.). "Per Wästberg överlämnar en generös bok om vännen Grandien, deras gemensamma ungdom och ett ymnighetshorn av kulturhistoriska anekdoter. (...) Det går inte att sammanfatta Wästbergs myllrande bok, man dröjer helst vid underbara detaljer, ler ofta ..." /Ulrika Knutson, Svenska Dagbladet "... härlig läsning. Någon konventionell biografi är det inte tal om, snarare ett mångfasetterat porträtt, där bilder, scener, anekdoter och (långa) citat dyker upp i den ordning som de tycks ha infunnit sig, som en vandring genom ett på måfå curerat minnenas museum. (...) Men boken är också en allmängiltig hyllning till särlingen, enslingen, den lokala flanören ..." /Jens Liljestrand, Expressen "Med minnesteckningen Bo Grandien. Diktare, reporter, forskare gör Per Wästberg ett vällovligt försök att åter lyfta fram Grandiens liv och framförallt hans gärning i ljuset. (...) ett ambitiöst vänporträtt." /Johan Werkmäster, Göteborgs-Posten "... en levande skildring av en lika intellektuellt skarp som sympatisk person. Jag kommer på mig själv med att gilla Bo Grandien och hans lågmälda briljans." /Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten

Bo Grandien, diktaren, reportern och forskaren, har av Per Wästberg följts genom hela livet alltifrån de gemensamma ungdomsåren. Den närgångna analysen av Grandiens tre livsuppgifter visar hur dessa korsbefruktar varandra. Ett porträtt växer fram, på djupet och på bredden, med färgstarka berättelser och humoristiska episoder från skärgården, från de unglitterära kretsarna i 1950-talets Stockholm, från resor och tidningsvärld. En rad målande brev från Tomas Tranströmer, vän och följeslagare till dem båda, återges också i boken och nyanserar bilden av poeten.

Greve Eduard von Keyserling (1855-1918) härstammade från en baltisk adelssläkt i i Kurland (numera Kalvene) Lettland. Där ligger slottet Tels-Paddern vilket var Eduards hem under en stor del av hans barndom och ungdom. När han var 20 år började han studera konsthistoria och filosofi i Dorpat, och senare flyttade han till Wien. Efter studierna återvände han till sitt barndomshem och ägnade sig under några år åt skrivande, samt åt förvaltning av två gods som tillhörde hans mor. När modern dog 1894 flyttade han tillsammans med två av sina systrar till Mu¨nchen. Där drabbades han av en svår sjukdom som bland annat medförde att han blev blind. Hans bräckliga hälsa gjorde att han blev helt bunden vid hemmet. Genom att diktera för sina systrar kunde han fortsätta med sitt författande, som kom att omfatta en stor mängd romaner, noveller och essäer som gavs ut under de sista tio åren av hans liv. Numera räknas han till de mest betydande tyskspråkiga författarna inom den litterära impressionismen.

Klasskamraten och andra möten är en rik, varierad och underhållande samling mänskliga öden som utspelar sig på en obestämd gräns mellan det dokumentära och det fiktiva. Autentisk erfarenhet och ironisk fantasi flätas samman. Några är gripande levnadsberättelser, andra mer lekfulla och uppsluppet humoristiska. De rör sig från tragedi till muntration. Kärleken, den livslånga, passionerade, instängda eller konfliktmättade går som en röd tråd genom samlingen. Här figurerar bland andra Konstnären, Författaren, Skådespelaren, Banktjänstemannen, Containerhustrun, Kirurgen. Flera av berättelserna handlar om människor som blivit besatta, om det sedan är i samlande, i svampar eller i Bruce Chatwin. Högsta klassens formuleringskonst, parad med skarp iakttagelseförmåga, omsorgsfullhet i skildringarna, smittande människonyfikenhet. Skönlitterär beteendevetenskap.Per Wästbergs nya bok är författad i en ovanlig blandgenre – både novell och dokumentär, med en egen ton, med en bredd i såväl miljöer som bakgrunder och med en existentiell djupdimension.

Semaforen och lodlinan är den femte fristående delen av ett av de mest uppskattade memoarverken på svenska. Det är en rik och stämningsmättad skildring av elva intensivt händelserika år (1995–2005). Ett avsevärt stycke spännande nutidshistoria. Här ryms både humor och vemod i porträtten av vänner, berömda diktare världen runt, förtryckta människor, döda närstående. En yttre och inre resa som tar oss genom läsandets och skrivandets äventyr, till svenska kyrkogårdar och herrgårdsbibliotek, till Stockholms dolda rum och med Svenska Akademien – där Wästberg tog sitt inträde 1997 – som mittpunkt för vänskap och hemkänsla. Dråpliga episoder växlar med skakande vittnesbörd om tillståndet i Centralamerika och Zimbabwe och från många resor till södra och östra Afrika. En livssyn får kontur, ett personligt signalement med en okuvlig livsglädje i dödens närhet. I svidande ärliga slutscener gestaltas uppbrott, skilsmässans smärta, kärlekens obönhörlighet, vånda och jubel.

August Blanche (1811-1868) blev med Bilder ur verkligheten en av landets mest lästa författare, känd både som sympatisk samtidsskildrare och politisk opinionsbildare. Offentligt argumenterade han mot prygel och dödsstraff liksom för kvinnornas och de oäkta barnens rättigheter. I sina berättelser om lustiga och olustiga episoder i vanliga människors liv framstod han som en folkets man, en frihetens förespråkare. Hans historier skildrar en svunnen värld och väcker liv i ett förgånget Stockholm.Urval och introduktion av Per Wästberg. Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Elisabeth Mansén.

”Jag minns inte längre exakt vad jag kände då jag omsider fick klart för mig att Erik och Margot, min pappa och min moster som var nästan åtta år yngre än min mamma Greta, hade varit ett älskande par under hela min barndom och uppväxt. Lika litet som mina syskon hade jag någonsin misstänkt det. Något sjätte sinne hade inte väglett mig.” Så börjar denna sällsamma skildring av en kärlek som inleddes då Erik var trettiotvå, Margot sjutton, och varade en livstid utan att avslöjas. Det har blivit Per Wästbergs allra djupast personliga och mest gripande berättelse. Han trodde sig stå närmare sin pappa än någon annan och dela allt med honom. Men Erik levde ett dubbelliv. Denna kärlekshistoria ger åt sonens uppväxt en annan färg. Hemliga rum, olika dem Wästberg beskrev i sin första memoardel, öppnas för första gången efter en mansålder. Det är samtidigt en färgstark gobeläng över borgerligt liv i Stockholm och skärgården, med drastiska episoder från journalisternas bohemiska Klarakvarter och från den kulturella och politiska scenen i Stockholm under flera decennier. Med en utforskande känslighet och en inlevelse som inte hejdas av några tabun gestaltar Per Wästberg här en kärlek i uthållig styrka, en trofasthet mitt i otroheten.