Richard Pleijel

I den här boken behandlas olika former av välsignelse: i Gamla och Nya testamentet, i den aronitiska välsignelsen, och i kyrkohandboken. Frågan om välsignelsens materialitet tas upp. Här beskrivs vattenvälsignelse, välsignelse i mässan, i konfirmationsgudstjänsten, i vigselgudstjänsten och i begravningsgudstjänsten. Vidare kan man läsa om kyrkoinvigningar och avsakralisering av kyrkorum, välsignelse av hus och hem, av anläggningar, av husdjur, av palmsöndagens palmkvistar och av oljor och om bordsbönen som välsignelsehandling. Boken avslutas med ekumeniska och kyrkorättsliga perspektiv och pastoralteologiska reflektioner.

Att konfronteras med Gamla testamentets texter skulle vara som att »bli drabbad av en chock, av en bedövande åskvigg«. I alla fall om man frågade författaren, kritikern och översättaren Viveka Heyman (1919 2013). Under nära fyra decennier gav hon i omgångar ut egna översättningar av så gott som samtliga böcker i Gamla testamentet, i frän polemik med hur de flesta andra ansåg att Gamla testamentet skulle tolkas och översättas. En kol- lega menade att Viveka Heyman som kritiker hade svårt att skilja mellan en skrivmaskin och en kulspruta. Samma omdöme kunde fällas även om översättaren Viveka Heyman. Framför allt var det Bibelkommissionen, den statliga utredning som arbetade med det som skulle bli Bibel 2000, som befann sig i skottlinjen. Sven Stolpe beskyllde henne för att vara »ilsken pekoralist« och »klåfingrig besserwisser«, medan en recensent tyckte att hennes översättningar var »svensk poesi så det sjunger om det«. Här kan läsaren i mötet med Heymans översättningar själv bilda sig en uppfattning. Den här boken handlar om bibelöversät- taren Viveka Heyman och hennes översättningar, med generösa utblickar mot hennes intensiva och produktiva verksamhet som författare och kritiker med ena benet i den svenska kulturen och det andra i den judiska. Här träder en av 1900-talets mest färg- starka svenska kulturpersonligheter fram och får kött och blod.