Robert Antelme

»Saken är klar: fången är en helig varelse därför att han är en utlämnad och har förlorat alla möjligheter. Om han har gjort sig personligen skyldig till brottsliga handlingar ska han dömas, och döms han till döden har han de rättigheter som tillkommer dödsdömda; avrättningen ska vara en ren och tydlig handling, en direkt följd av domen, ingenting får läggas till och den dömde ska inte utstå något vid sidan av denna linjära process. Barbariet är det som någon lägger till.« Kort efter att Robert Antelme befriats från Dachau får han veta att hans syster som deporterades har mördats. I Hämnd? undersöker han frågan om rättvisa och dess grundvalar, och han förkastar alla försök till hämnd. I översättning av Jan Stolpe med ett efterord av Jean-Luc Nancy.

Robert Antelme arresteras under kriget för sitt arbete inom motståndsrörelsen. I juli 1944 deporteras han till Tyskland och genomlever krigets sista år i fångenskap i koncentrationsläger, i yttersta armod och utmattning. Människosläktet är det enda större verk som Antelme skriver och det framstår som utstött i närmast ett plågsamt och utdraget andetag efter hemkomsten till Paris. Idag anses det som en av de viktigaste och mest berörande skildringarna av mänskligt lidande, motstånd och överlevnad i koncentrationslägrens universum.

Juni 1944. Den franske modstandsmand Robert Antelme tages til fange af Gestapo og sendes til koncentrationslejren Buchenwald og senere arbejdslejren Gandersheim. Da de allierede nærmer sig lejren i løbet af foråret 1945, evakueres fangerne først til fods og siden med tog til koncentrationslejren Dachau. Da den senere præsident François Mitterand, der var aktiv i modstandsbevægelsen, besøger Dachau efter befrielsen, finder han Antelme i den aflukkede del af lejren, hvor de syge og fortabte tilfælde er lukket inde. Det lykkes at evakuere Antelme og bringe ham tilbage til Paris, hvor hustruen, forfatterinden Marguerite Duras, venter på ham. Menneskeslægten beretter om dagligdagen i lejrene og fangernes kamp for at overleve i et hierarki, der har døden som en konstant horisont, om fangernes indbyrdes forræderier og venskaber og SS’ernes vold. Det er samtidig en refleksion over, hvad det vil sige at være menneske, når livet er reduceret til viljen til at holde sig i live. Bogen udkom i 1947 og betragtes som et af de vigtigste vidnesbyrd fra Anden Verdenskrig. Robert Antelme (1917-1990) blev født i Sartène på Korsika. Han tog til Paris efter sin studentereksamen for at læse jura, og på studiet mødte han forfatterinden Marguerite Duras (1914-1996). De giftede sig i 1939 og meldte sig begge ind i modstandsbevægelsen i 1943.

Rescued in 1945 from Dachau - where he lay dying when Francois Mitterand, his onetime comrade in the resistance, recognized him among the thousands of quarantined prisoners - Robert Antelme set out to do what seemed ""unimaginable,"" to describe not only his experience but the humanity of his captors. The result, The Human Race, was called by George Perec ""the finest example in contemporary French writing of what literature can be."" In this volume, the extraordinary nature and extent of Robert Antelme's accomplishment, and of the reverberations he set in motion in French life and literature, finds eloquent expression. The pieces Antelme wrote for journals - including essays on ""principles put to the test,"" man as the ""basis of right,"" the question of revenge - appear here alongside appreciations of The Human Race by authors from George. Perec to Maurice Blanchot to Sarah Kofman; personal recollections of Antelme; and interviews with, among others, Dionys Mascolo (who brought Antelme back from Dachau), Marguerite Duras (Antelme's wife, who tells of his return from Germany), Francois Mitterand, Edgar Morin, Maurice Nadeau, and Claude Roy. Throughout, these reflections, reminiscences, and testimonials pose once more, in subtle and suggestive variations, the question lifted to an unprecedented level of sobriety, simplicity, and openness by Robert Antelme: Who is ""the Other""?

Rescued in 1945 from Dachau - where he lay dying when Francois Mitterand, his onetime comrade in the resistance, recognized him among the thousands of quarantined prisoners - Robert Antelme set out to do what seemed ""unimaginable,"" to describe not only his experience but the humanity of his captors. The result, The Human Race, was called by George Perec ""the finest example in contemporary French writing of what literature can be."" In this volume, the extraordinary nature and extent of Robert Antelme's accomplishment, and of the reverberations he set in motion in French life and literature, finds eloquent expression. The pieces Antelme wrote for journals - including essays on ""principles put to the test,"" man as the ""basis of right,"" the question of revenge - appear here alongside appreciations of The Human Race by authors from George. Perec to Maurice Blanchot to Sarah Kofman; personal recollections of Antelme; and interviews with, among others, Dionys Mascolo (who brought Antelme back from Dachau), Marguerite Duras (Antelme's wife, who tells of his return from Germany), Francois Mitterand, Edgar Morin, Maurice Nadeau, and Claude Roy. Throughout, these reflections, reminiscences, and testimonials pose once more, in subtle and suggestive variations, the question lifted to an unprecedented level of sobriety, simplicity, and openness by Robert Antelme: Who is ""the Other""?

Arrested by the Gestapo and deported to Dachau, Robert Antelme recovered his freedom a year later when François Mitterand, visiting the camp in an official capacity, recognized the dying Antelme and had him spirited to Paris. Antelme's story of his experiences in Germany--his only book--indelibly marked an entire generation, "a work written without hatred, a work of boundless compassion such as that is to be found only in the great Russians.