Sakine Madon

Få ämnen har diskuterats med samma intensitet – för att inte säga konfliktnivå – som det om hur det nya, heterogena Sverige representeras i medierna. Åsikterna kring hur det ser ut idag, hur det borde se ut i framtiden liksom hur vi bäst tar oss dit, är många och diskussionen blir gärna fylld med känslor. Och det kanske inte är så konstigt: ämnet berör djupt personliga frågor kring representation, identitet och rättvisa. Det får människor att agera med kraftiga moraliska imperativ – på båda sidor av debatten. Samtidigt finns en slående brist på medieforskning på området och den forskning som finns hämtar ofta teorier från andra skolbildningar. Institutet för mediestudier bad ett antal forskare att titta närmare på medierepresentation i etern och i tidningar. Vad är relevant att mäta? Finns experimentella och innovativa metoder som är värda att testa? För att fånga det samhälleliga sammanhanget bad vi också en rad skribenter, med olika utgångspunkter i diskussionen om etnisk mångfald i medier, att bidra till denna antologi.

Hur kom det sig att så många debattörer och makthavare efter mordet på Fadime Sahindal 2002 förnekade och förminskade hederskulturen? I stället för att se hedersmordet för vad det var gjorde många politiker, intellektuella och opinionsbildare sitt yttersta för att blanda bort korten. Gudrun Schyman jämförde svenska män med kvinnoförtryckets talibaner i Afghanistan, inflytelserika journalister som Jan Guillou och Liza Marklund hakade på, och Mona Sahlin valde att tillsätta den stridbare sociologen Masoud Kamali som integrationsexpert. Debatten är annorlunda i dag, ett kvartssekel senare, men det kulturrelativistiska perspektivet har länge hindrat, och fortsätter att bromsa, arbetet mot hedersförtrycket. I Sveket – hederskulturen och förnekarna påminner Sakine Madon om hur det låtit i samhällsdebatten, och om vilka konsekvenser osynliggörandet av hedersförtrycket får.

Hur fria är vi att häckla religion? I tider av kris och försämrat säkerhetsläge, och rädsla för främlingsfientlighet, ökar kraven på förbud mot att häda religiösa urkunder och andra texter. Utifrån de senaste årens laddade diskussioner om koranbränningar beskriver journalisten Sakine Madon en yttrandefrihet under press. Hon menar att vi genom att ge upp rätten att häda sviker både dem som genom historien pressade tillbaka kyrkans hårda förtryck – och dagens frihetskämpar i islamistiska diktaturer. Sakine Madon försvarar den baktalade kättaren och påminner om att utan rätten att ge sig på religion är yttrandefriheten inte hel.Till kättarens försvar ges ut i samarbete med Liberal Debatt.

Hårdrocken har roat, skrämt och provocerat i mer än ett halvt sekel. Trots, eller kanske tack vare, ständigt motstånd från kritiker, föräldrar och moralister har den överlevt längre än de flesta musikstilar. Hårdrockens historia är en berättelse om uppror mot auktoriteter, om musikaliskt, kulturellt och socialt gränsöverskridande och inte minst om en obändig lojalitet med den enskilda människan och hennes längtan efter frihet. Om detta handlar denna bok. Åtta skribenter, som till vardags skriver om politik, och två hårdrocksmusiker ger varsin berättelse om vad hårdrocken har betytt för dem själva och för samhället. Det handlar om uppror, om frihet och om den mening och glädje som ryms i den tunga musiken.

Hårdrocken har roat, skrämt och provocerat i mer än ett halvt sekel. Trots, eller kanske tack vare, ständigt motstånd från kritiker, föräldrar och moralister har den överlevt längre än de flesta musikstilar. Hårdrockens historia är en berättelse om uppror mot auktoriteter, om musikaliskt, kulturellt och socialt gränsöverskridande och inte minst om en obändig lojalitet med den enskilda människan och hennes längtan efter frihet. Om detta handlar denna bok. Åtta skribenter, som till vardags skriver om politik, och två hårdrocksmusiker ger varsin berättelse om vad hårdrocken har betytt för dem själva och för samhället. Det handlar om uppror, om frihet och om den mening och glädje som ryms i den tunga musiken.

Tre av tio journalister bor i Stockholms stad. Nästan hälften i Stockholms län. Ingen journalist bor enligt studien i Gnosjö eller i tio andra kommuner. Bara 56 personer bor i någon av de 20 kommuner som SKL definierar som glesbygdskommuner. Och: i Stockholmsstadsdelen Rinkeby-Kista är ”journalisttätheten” bara obetydligt högre. Journalisterna är snedfördelade över land och stad ur många aspekter. Det visar denna unika genomgång av var journalister bor. I skriften diskuteras också betydelsen av denna snedfördelning över landet av en rad skribenter och forskare.