Stefan Bohman

I den här boken fokuserar vi på offentliganställda civila tjänstemän, sådana som verkar inom statlig och kommunal förvaltning. Men alltså inte i krigsmakten. Även så är detta en minst sagt bred kategori som fokus. Man får tänka sig att tjänstemannen, av valfritt kön eller inte, är en person eller en funktion som står närmare politiken, ledningsgruppen, direktionen, verkschefen än den övriga personalen. Var gränserna går, uppåt och nedåt, kan vara flytande. Den typiske tjänstemannen är en handläggare snarare än en beslutsfattare, och tar han/hon beslut är det i allmänhet på delegation. Om den övriga personalen befolkningen utgör en majoritet eller en minoritet, torde vara historiskt bestämt. Det finns flera goda skäl till valet av skönlitteratur som källmaterial. I diktens och fiktionens form framträder ofta drag i samhällslivet och de sociala relationerna som annars inte uppmärksammas, antingen för att de tas för givna eller för att man inte vill tala om dem. Kanske kan man inte. Visst händer det också att de förgrovas, rentav till groteskeri. Skönlitteraturen kan dessutom vara ett effektivt sätt att komma en viss tidsanda in på livet och bli varse hur den har förändrats och till slut upplösts. Män och kvinnor som skriver noveller, romaner och poesi har inte sällan själva haft erfarenheter av tjänstemannajobb eller kanske tillhört någon profession som fått dem att se ned på, och inte sällan förlöjliga, företrädare för mer okvalificerade tjänstemannasysslor.Honoré de Balzacs roman Les Employés (Byråkraterna, 1838) lär vara den första skönlitterära framställning som gör tjänstemän i staten till berättelsens huvudpersoner i Balzacs övriga produktion vimlar det annars av litteratörer, kurtisörer, aristokrater, konstnärer, arrivister, bankruttörer, militärer, entreprenörer. Tjänstemannen var då ännu ett maktens redskap, kanske till och med manipulatör, och servilitet snarare än självständighet tycks ha varit hans emblem eller varumärke. Det har förstås inte uteslutit sådana kvaliteter som briljans, intelligens, handlingskraft när det kommer till kritan och en konkret uppgift måste lösas. Balzacs hjälte, Rabourdin, har ett projekt: han vill halvera statsförvaltningens storlek och fördubbla dess skatteintäkter (och naturligtvis blir det bråk).Men i skildringar av tjänstemän förekommer också olater som långsamhet, indolens, viktigpetteri, trälsinne, konflikträdsla, osjälvständighet litet om vart annat. Hunsade, obefordrade kanslister dräller det av i den ryska litteraturen, liksom sluskar, eviga studenter, suputer.Nej, någon enhetlig grupp med självfallen solidaritetskänsla får vi inte syn på i litteraturen, och det hade vi inte heller väntat oss. Vad vore det för litteratur i så fall?Medverkande:Beata Agrell, Åsa Arping, Anders Björnsson, Stefan Bohman,Anna Cregård, Eva Fjellander, Anders Hammarlund,Anna Hedlin, Lars Karlsson, Rolf Lind, Johan Lundberg,Per Lundin, Lennart J. Lundqvist, Stellan Malmer, Anna Nyberg,Östen Ohlsson, Ulf Persson, Björn Rombach, Johanna Schiratzki,Karin Svedberg Helgesson och Anna Maria Ursing

Med anledning av att det gått hundra år sedan Strindbergs död kommer här en populärt hållen faktabok om Strindbergs tid i Blå tornet, idag Strindbergsmuseet. Men också om själva bostaden och museet, som presenteras med föremål. Stefan Bohman är chef för Strindbergsmuseet, etnolog och författare. Tidigare chef för bl a Musikmuseet. Övriga författare i boken är samtliga knutna till Strindbergsmuseet: Erik Höök, Camilla Larsson, Lina Ludvig-sson och Stina Olsson.

”Regeringen är ett gäng före detta elevrådsrepresentanter” sa en känd Stå uppare. Helt sant. Elevråd och studentorganisationer är en plantskola för många politiker, statsminister och statsministerkandidater. Stefan Bohman berättar levande hur denna plantskola fungerat utifrån egna erfarenheter, där namn som Carl Bildt, Anders Björk, Hans Dahlgren, Jan Nygren figurerar. Stefan Bohman var också ordförande för den skandalösa värnpliktskonferensen 1972 då åsiktsregistrering från SÄPO avslöjades. Han blev SÄPO registrerad, ett tema i berättelsen. Boken är intressant rent allmänpolitiskt, om en för många okänd värld, men även som en personlig levnadsberättelse.

Radioaktiva öden, eller Radio aktiva öden, handlar främst om Birgitta Bohman, pionjär på svensk barnradio från 1945. Ett fascinerande livsöde i kraft av en enorm kreativitet följt av alkoholism. Ett öde liknande många andras på radio. Viktigt att läsa, och inte minst för beskrivningen av barnradions utveckling.Men hennes och andras radioaktiva öden är inte isolerade. De inbegriper även familjer som levt i skuggan av en uppslukande verksamhet, med dess framgångar och ibland tragiska följder. Boken är skriven av Birgitta Bohmans son, likaså ett radioaktivt öde medverkande i radiohaussen liksom medberoende i alkoholismen.Stefan Bohman har varit avdelningschef på Nordiska museet samt chef för Musikmuseet och Strindbergsmuseet. Är docent i museologi som han undervisat i på flera universitet. Engagerats av UNESCO och EU kring kulturarvsfrågor. Har skrivit ett flertal böcker om musik respektive museer, den senaste är ”Skelett i garderoben. Svåra museer”.

Det som utgör dödens administration i denna bok är allt det som praktiskt görs kring ett dödsfall. Men också allt som tänks, planeras och görs inför framtida dödsfall och för dem som tidigare dött och kanske begravts. Även det som görs för att hejda eller sinka ett dödsförlopp inkluderas liksom omhändertagandet av knäleder i metall efter kremering. Om vi nu alla dör senare eller möjligen förr så borde vi ge döendets praktiska och organisatoriska omgivning en tanke utöver de privata önskemål som vi har listat i vita arkivet. Det är det författarna avser med att lägga döden till rätta.

Svåra museer Är sydstatsgeneralen Robert E. Lee en hjälte trots att han som överbefälhavare ansvarade för hundratusentals nordstatares död, med syfte att bevara slaveriet och att dela USA? Hur förhåller vi oss till Zarah Leanders artisteri med tanke på hennes aktiva roll i Nazityskland? Kan vi lyssna på Richard Wagner trots hans aggressiva antisemitism, och nazisternas bruk av hans arv? Är Heidenstam verkligen en nationalförfattare? Är Eva Perón i Argentina bara ett helgon? Hur förhåller man sig till Mannerheims roll som slaktare under finska inbördeskriget? Sådana frågor ställs många museer inför. Museer är inte bara minnesinstitutioner, de är också glömskeinstitutioner. Stefan Bohman, tillsammans med Ana Luiza do Valle vid universitetet i Sáo Paolo, kartlägger i denna bok hur museer handskas med kanoniserade personer, men med skelett i garderoben. Vilka historier väljer man att berätta? Vilka perspektiv anlägger museerna? Vilka har makten att bestämma hur personerna ska tolkas? Hur vi förhåller oss till skelett i garderoben är både ett fascinerande och viktigt ämne. Stefan Bohman, tidigare chef för bl.a. Musikmuseet och Strindbergsmuseet och aktiv i internationella museiorganisationer, dessutom författare till en rad böcker, är redaktör och huvudförfattare till boken. Medskribent är den brasilianska museiintendenten och forskaren Ana Luiza Rocha do Valle. Boken är illustrerad.

Historia genom personers öden, kan vara en sammanfattning av denna bok med nationalmonumentet August Strindberg som mittpunkt. Strindberg hade många relationer och sammantaget bidrar boken genom samlingen av personligheter till kulturhistorien från decennierna kring förra sekelskiftet.

Anne Frank har fått ge ansikte åt förintelsen. Abraham Lincoln står som ansikte för Den amerikanska drömmen. Beethoven personifierar europeisk kultur. Strindberg representerar i hög grad svensk teater i utlandet, Astrid Lindgren svensk barnkultur. Fridolf Rhudin symboliserar det glada Munkfors. Wagner symboliserar tysk kultur i allmänhet, liksom antisemitism, beroende på var man står. Behovet av hjältar, kanon och biografier är större idag än kanske någonsin. Exempel på detta är skapandet av alltfler personmuseer. Dör en kulturpersonlighet idag så väcks nästan automatiskt frågan om ett museum runt personen. Varför har vårt samhälle ett så stort behov av personliga kanon, ikoner och hjältar? Och hur går det till när man skapar kanon och ikoner? Detta diskuteras i boken Att sätta ansikte på samhällen, med utgångspunkt från personmuseer i Sverige, i Europa liksom i USA. Personmuseer är en mycket stark manifestation av personlig kanon. Vilka kategorier personer får då bli museer? Hur skapas den eftersträvansvärda identifikationen? Hur balanseras myt och verklighet? Vad är egentligen autentiskt i personmuseer? Dessa frågor, med flera, tas upp av Stefan Bohman, docent i museologi, tidigare chef för Musikmuseet, nu chef för Strindbergsmuseet. Stefan Bohman har en mångårig erfarenhet från museievärlden, som anställd på Nordiska museet, chef för Musikmuseet och som nuvarande chef för Strindbergmuseet. På Carlsson Bokförlag har Bohman bl.a. tidigare utkommit med Musiken i politiken: Konstmusik som kulturarv (2003), och varit medredaktör för Museer och kulturarv. En museievetenskaplig antologi (2003).

Kanon och kulturarv har diskuterats intensivt i Danmark och Sverige under de senaste åren. I Danmark har regeringens beslut att definiera en dansk kanon väckt stor debatt. I Sverige har diskussionen varit hovsammare samtidigt som ordet kulturarv har ett starkt grepp om museer, kulturmiljövård och arkiv. I Danmark har diskussionen kretsat kring vad som är danskt, vem som ska definiera danskheten och vilka konsekvenser det ska tillåtas få. I Sverige har debattinläggen handlat om kulturarvens användbarhet. Förutom i lokal, regional och nationell identitetspolitik har kulturarv kommit till användning inom en rad andra områden som hälso- och sjukvård, regional- och lokalutveckling, turism och mångkultur. Gemensamt för de danska och svenska erfarenheterna är att varken kulturarv eller kanon kan frigöras från politiska aspekter, ett faktum som i olika grad är uppenbart i bokens artiklar. Att utse företeelser till kulturarv eller att föra upp dem på en kanonlista är att vilja något med dem. Men vad? Och vilka platser, föremål och berättelser utses? På vilka grunder? Och av vem? I Kanon och kulturarv skriver 17 forskare om olika sätt att aktivt förhålla sig till och använda det förflutna och vilka konsekvenser det får i olika sammanhang. Landskap, industrianläggningar, europeiska konventioner, musik, minnesparker, propositioner, läroplaner, fotbollsplaner och arkeologiska fyndplatser är några av de arenor som undersöks.