Sven Widmalm

Denna essäsamling syftar till att belysa och diskutera hur kunskap förstås och genereras i gränslandet mellan akademi och praktik. I detta gränsland utspelar sig en kamp om kunskap en kamp som ofta färgas av förenklade, extrema bilder av forskaren som antingen isolerad i ett elfenbenstorn eller frivolt minglande på marknadstorget. Det är en kamp som väcker frågor om forskarens roll, och synen på kunskap, i samhället. Författarna till bokens tretton essäer kommer från en bredd av discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap. Genom att låta varje essä speglas i en seriebild vill vi bidra till ytterligare tanke och reflektion kring vad kampen om kunskap handlar om. Vår ambition och förhoppning är att ge bränsle till en diskussion bortom tornet och torget om möjligheter och utmaningar med dagens syn på kunskapsproduktion och vilken roll samverkan kan, eller bör, spela.Boken är rikt illustrerad i färg.

Förväntningarna på naturvetenskaplig, medicinsk och teknisk forskning är högt ställda i dagens samhälle. Statliga och privata finansiärer, näringsliv och allmänhet förväntar sig att de stora resurser som satsas på forskningen ska ge ny grundläggande kunskap men även skapa ekonomisk tillväxt och förbättra livskvalitet och hälsa. Även om förväntningarna har skruvats upp är dessa tankegångar inte nya. Sedan andra världskriget har staten försökt styra vetenskapen så att den kan uppnå sina dubbla syften. I arbetet har politiken samverkat med ledande forskare och representanter för det svenska näringslivet. I Det forskningspolitiska laboratoriet diskuterar en grupp forskare hur förväntningarna på vetenskapen har utvecklats från 1900-talet tills idag. Bokens fallstudier beskriver den parallella utvecklingen av forskning och forskningspolitik och fokuserar på på förväntningarnas betydelse. Boken ger dessutom en översikt över forskningspolitikens utveckling och synliggör därigenom de långa linjerna i dess historia.

Denna antologi är en samling essäer om nio humanistiska discipliner. De är författade av ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademiens tionde klass. Bidragen grundar sig på en serie föredrag där företrädarna ombetts att svara på vissa grundläggande frågor om verksamhet, metoder och resultat inom respektive disciplin. Författarna har också ombetts beskriva hur de ser på den egna disciplinens relation till humanvetenskapen som helhet. Är det adekvat att betrakta sitt ämne som just humanistiskt och vad menar man i så fall med humaniora eller humanvetenskap? Som all annan vetenskaplig forskning innefattar humanvetenskapen ett vitt spektrum av kunskapsområden, som ibland visar mycket liten släktskap med varandra. Till exempel är avståndet stort mellan lingvistens analyser av textsamlingar och arkeologens kemiska analyser av materiella lämningar från det längesedan förflutna. Avståndet till trots har de humanistiska disciplinerna något särpräglat gemensamt. De har alla med mänsklig verksamhet och mänskligt tänkande att göra. SKRIBENTER: Görel Cavalli-Björkman, Konstvetenskap Östen Dahl, Lingvistik Peter Gärdenfors, Kognitionsvetenskap Arne Jarrick, Historia Kerstin Lidén, Arkeologi Susanne Lundin, Etnologi Christer Nordlund och Sven Widmalm, Idé- och lärdomshistoria Peter Pagin, Filosofi Astrid Söderbergh Widding, Filmvetenskap

Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm har under närmare tre sekler varit en central kunskapsorganisation i det svenska samhället. Dess institutioner och ledamöter har i laboratorier, observatorier och naturrum, ibland under expeditioner till fjärran länder, samlat underlag och skapat ny kunskap. Lika viktigt är hur Akademien verkat för att inte bara producera kunskaper, utan också för att samla in, bevara, distribuera och popularisera dem. Genom bland annat publikationer, korrespondens, möten, medaljer och belöningar har Akademien knutit samman en mångfald olika aktörer forskare, politiker, mecenater, ingenjörer, instrumentmakare och boktryckare, för att bara nämna några inte enbart i Sverige, utan över hela världen. Och genom ett ständigt flöde av remisser, yttranden och forskningspolitiska utspel har Akademien verkat för att kunskapers värde framhållits, och för att kunskaper tagits i bruk. I Kunskap i rörelse skildrar en forskargrupp bestående av ett dussintal svenska vetenskaps-, medicin- och teknikhistoriker Vetenskapsakademiens långa historia. I en första del får vi följa Akademiens organisatoriska utveckling från grundandet 1739 och in i vår egen tid. I en andra del bryts fågelperspektivet, och i nära fyrtio bildessäer får vi stifta bekantskap med några av de myriader enskildheter som också utgör denna historia.

"OBJEKTIVT sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse, är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda." - Genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle 1937.De intellektuellas förräderi? handlar om sympatier för den tyska nationalsocialismen bland svenska intellektuella. Dessa akademiker på universiteten eller inom de akademiska professionerna, författare, konstnärer och journalister, var oftast inte organiserade nazister. Däremot engagerade de sig i nazismen närstående organisationer och publikationer, eller samarbetade på andra sätt med Nazityskland. Med objektiviteten som ammunition deltog de i ett vetenskapens och kulturens propagandakrig för att förstärka Tredje rikets legitimitet.Trots omfattande forskning om perioden är de intellektuella "tyskvännerna" fortfarande ett försummat kapitel i svensk historia. De frågor boken behandlar utgör också en ideologiskt minerad terräng. Problematiken med gränsdragningen mellan vetenskap och politik, och om anspråk på objektivitet i det offentliga samtalet, har inte försvunnit utan är ständigt aktuell.Innehåll:Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, "De intellektuellas förräderi?" Andreas Åkerlund, "Vilhelm Scharp - tyskvän, nationalist och antinazist?" Sven Widmalm, "Vetenskap som propaganda. Akademiska kontakter mellan Sverige och Tyskland under Tredje riket" Birgitta Almgren, "Svenska universitet - mål för nazistisk kulturpolitik" Maja Hagerman, "Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden. Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland" Maria Björkman, "Ras, vetenskap och objektivitet. Några lojaliteter hos Folke Henschen" Olof Ljungström, "'När ett helt folk drivits i landsflykt'. Gösta Häggqvist och flyktingfrågan vid Karolinska institutet" Henrik Rosengren, "Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945" Bibi Jonsson, "Rütger Essén och de släckta metropolerna" Benjamin G. Martin, "Svensk film i Hitlers Europa. Nationell filmindustri och internationella nätverk" Patrik Lundell, "De välvilligas rationalitet. Objektivitetsideal och mediekritik inom Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938 till 1958" Ola Larsmo, "Det svarta nätet. Om unghögern, Sveriges nationella förbund och Sverigedemokraterna" Johan Östling, "Nya nyanser av brunt. Utblick över ett forskningsfält"

Sedan det moderna forskningsuniversitetet såg dagens ljus för två hundra år sen har forskning och vetenskap gjort bevisligen världen bättre. Kunskap, kreativitet, kritik och kollegialitet har utgjort nyckel till denna exempellösa framgång. Akademins framgång har dock inte vilat på en demokratisk-politisk logik som genomsyrar dagens samhälle, utan på en parallell och alldeles egen verklighet där forskarna i sitt sökande har drivits av sitt engagemang och sin nyfikenhet. När denna anda får råda inom vetenskapen blir det också bra för samhället i stort. Men i dagens projektsamhälle med sina krav på en kortsiktig resultatleverans framstår akademins sätt att fungera som provocerande. Hur kunde det bli så och vad gör vi åt det? I denna bok söker ett antal engagerade forskare, tidigare universitetsrektorer och ämbetsmän svar på dessa frågor. De är förskräckta över en utveckling där djup kunskap, vildsint kreativitet, kritiska samtal och kollegialt ansvar kastas på sophögen, denna utveckling får inte fortsätta! Då rycker vi undan mattan för mänskliga framsteg och ett civiliserat samhälle. Vi måste försvara de värden som akademin står på sedan lång tid tillbaka - inte för att de är traditionella, utan för att de är de modernaste vi har.

I årsboken 2010 skärskådas vetenskapens villkor, från reflekterade vetenskapshistoria till framåtblickande forskningspolitik, från tangentbordspolitik till universitetsrevolutioner.

Vetenskap, forskning, kunskap, lärande - detta är vanligt förekommande begrepp i dagens samhällsdiskussion. De används inte minst när globala ekonomiska frågor eller hot och risker på miljöområdet diskuteras. Det sägs ofta att vi lever i ett kunskapssamhälle och vetenskapen står ständigt i blickpunkten när dagens ödesfrågor diskuteras. Men vad vet vi egentligen om forskningens utvecklingsmöjligheter, vad som formar den och hur den har fått sin nuvarande ställning?I Vetenskapens sociala strukturer utgår forskarna från den moderna diskussionen inom samhällsvetenskap och humaniora om hur vetenskapen formar och formas av samtidens strömningar. I en inledande översikt diskuteras bland annat gränsdragning, samproduktion och nätverk. Diskussionen fördjupas sedan i sju historiska fallstudier som behandlar svensk vetenskap under främst 1900-talet.I fallstudierna fokuserar författarna på villkoren för hur vetenskaplig kunskap tas upp och används för olika ändamål industrin och tekniken men också skolan och politiken. Texterna lyfter fram vetenskapens föränderliga karaktär över tiden och mellan olika vetenskapsområden. I bokens efterord diskuteras hur vetenskapshistoriska studier kan användas i den allt intensivare forskningspolitiska diskussionen som länge präglats av historielöshet.