Therese Eriksson

Året är 1975 då Eva Bonnier inleder sin yrkesbana i förlagsbranschen som barnboksredaktör. Knappa två decennier senare krossar hon ett glastak, som den första kvinnan i familjen Bonnier att bli förläggare på Albert Bonniers förlag. Idag är hennes position som välrenommerad förläggare odiskutabel, men vägen dit har bitvis varit kantad av motstånd och återvändsgränder. I En värld av böcker samtalar Therese Eriksson med Eva Bonnier, och med människor i hennes närhet, om ett långt och rikt förläggarliv där boken alltid är själva huvudsaken.

Flannery O'Connors roman Blodsviss (Wise Blood) i nyöversättning av Andreas Vesterlund. Hazel Motes, 22 år, kommer tillbaka från kriget till sin hemby Eastrod i Tennessee. Han har varit inkallad i fyra år och varit med i strid vid två tillfällen. Han har en granatskärva i bröstet. När han gick med i armén var han djupt troende och hade bestämt sig för att minsann inte låta någon dra ner hans själ i fördärvet. Nu är han övertygad ateist och alldeles säker på att han inte har någon själ. Huset står tomt och övergivet. Ogräset växer högt genom verandagolvet. Hans familj är försvunnen... När Flannery O'Connor dog 1964 var hon bara 39 år och hade endast hunnit skriva två romaner och två novellsamlingar. Blodsviss (Wise Blood) är hennes debutroman. Den kom ut 1952 och följdes av novellsamlingen A Good Man Is Hard To Find 1955 (En bra karl är svårt att finna, översättning och efterord Ida Jonsson, Bakhåll 2013), romanen The Violent Bear It Away 1960 (Ta himmelriket med våld, översättning Görgen Antonsson, efterord Therese Eriksson, Bakhåll 2016) och den postuma novellsamlingen Everything That Rises Must Converge (Allt som stiger måste stråla samman, översättning Martin Peterson, efterord Björn Kohlström, Bakhåll 2014) som utkom 1965, året efter författarens död. O'Connors livsverk är alltså inte omfångsrikt men kvaliteten och originaliteten är slående. Här har vi en ren, klar, karismatisk, övertygande berättarröst som rör sig fullständigt obehindrat genom världarna den berättar om. O'Connor uppmärksammades, tilldelades utmärkelser och hyllades redan under sin livstid - och sedan hon dog har hennes stjärna oavbrutet stigit. Numera räknas hon med självklarhet till USAs absolut viktigaste skönlitterära författare genom tiderna. Hennes namn har blivit ett begrepp, hon är en fixpunkt som alla senare tiders berättare, särskilt novellförfattare, får finna sig i att ständigt bli jämförda med. O'Connor berättar om folk i den amerikanska södern. Om särlingar som farit illa och blivit onda - eller tvärtom goda. "Vanligt folk" visar sig strax vara allt annat än vanligt. Alla är unika, ingen är förutsägbar. Och i bakgrunden hörs alltid en omisskännlig o'connorsk hotfull ton - det är den som gett hennes berättelser genrebeteckningar som "grotesque" och "noir". Ofta börjar historien snällt, nästan idylliskt - och slutar i brutalaste våld.

Flannery O'Connors roman Ta himmelriket med våld (The Violent Bear It Away) i nyöversättning av Görgen Antonsson och med efterord av Therese Eriksson. En av litteraturhistoriens mest färgstarka och fängslande romaner - om pojken Tarwater och hans gammelmorbror. Tarwaters födelse blev dramatisk. Hans höggravida mor dog i en våldsam bilkrasch och en polisman lyckades fiska fram den nyfödde pojken ur det totaldemolerade bilvraket. Pappan också död kort senare. Vem skulle uppfostra barnet? Det blev gammelmorbror. Långt ute på landet där många är ordentligt originalskruvade, enligt Flannery O'Connors gängse tillvarobeskrivningsmodell. Tarwater växer upp med gammelmorbror som enda världs­förklarare. Gammelmorbror lär honom läsa, räkna, skriva samt den bibliska historien. Och hur man klarar livhanken ute på karga landet långt från all ära och redlighet. Det är inte så att de är vänner, Tarwater och gammelmorbror, för de är båda hårda figurer med vassa kanter och obändiga viljor. Tarwater säger att han inte vill få sin hjärna invaderad av gammelmorbrors tankar, men tyvärr är gammelmorbror den enda han har att prata med. Gammelmorbor är gammal och vet att han snart ska till att dö. Han har bara ett enda krav på pojken: När jag dör ska du gräva en djup grop åt mig och lägga så mycket jord över mig att hundarna inte kan gräva upp mig. Och så ska du sätta Kristi kors över graven så att jag i alla fall får en liten chans att komma till himlen. Det är precis vad Tarwater inte gör, när gubben en morgon dör knall och fall vid frukostbordet. Istället för att gräva en grav bränner Tarwater ner hela stugan. Och så ger han sig ut i världen... Och det är bara vad som händer på romanens första sidor. Författaren till denna vidunderliga roman, Flannery O'Connor, dog 1964, blott 39 år gammal. Under sitt korta liv hade hon hunnit skriva två romaner och två novellsamlingar. Hennes författarskap är alltså inte omfångsrikt men kvaliteten och originaliteten är slående. Med tiden har hennes stjärna oavbrutet stigit och hon räknas idag med självklarhet till USAs absolut viktigaste skönlitterära författare genom tiderna. O'Connor berättar om folk i den amerikanska södern. Om särlingar som farit illa och blivit onda - eller tvärtom goda. "Vanligt folk" visar sig strax vara allt annat än vanligt. Alla är unika, ingen är förutsägbar. Och i bakgrunden hörs alltid en omisskännlig o'connorsk hotfull ton - det är den som gett hennes berättelser genrebeteckningar som "grotesque" och "noir". Ofta börjar historien snällt, nästan idylliskt - och slutar i brutalaste våld.

Kerstin Ekman tror på berättelsen. I hennes författargärning löper denna förvissning som en röd tråd, ständigt återkommande i såväl hennes romaner som i essäer och debattartiklar. Oavsett vilket ämne Ekman närmar sig finns det intima förhållandet mellan liv och berättelse, mellan människan och konsten. Ekmans särpräglade idéer om konst och litteratur är en blandning av högtflygande ideal och knastertorrt bondförnuft.Kerstin Ekman är en av de viktigaste författarna i svensk samtidslitteratur. Sitt stora, breda genombrott fick hon 1974 med romanenHäxringarna. Den är första delen av fyra i sviten Kvinnorna och staden, som skildrar moderniseringen och industrialismens framväxt och inte minst hur kvinnors liv gestaltade sig under dessa omvälvandesamhällsförändringar. Hon har också blivit känd som skildrare av norrländsk glesbygd och har prisats mångfalt för sina romaner. Kerstin Ekman är en av få svenska författare som aldrig förlorar sin intellektuella trovärdighet samtidigt som hennes böcker går ut i stora upplagor.Therese Eriksson, född 1981, är bördig från norduppländska Skutskär, bor nu i Bagarmossen söder om Stockholm, men längtar ständigt efter Västerbottens vidder. Verksam som litteraturkritiker och kulturskribent, och medverkar regelbundet i tidningar som Fokus, Helsingborgs Dagblad, LO-tidningen, Residence och Upsala Nya Tidning. Har en sambo, två döttrar, en fil mag i litteraturvetenskap och är tillsammans med Jenny Maria Nilsson aktuell som redaktör för ett nummer av Norstedts litteraturtidskrift Album.