Uffe Enokson

I denna vänbok hyllar och uppmärksammar vi en alldeles särskild person - Tapio Salonen, professor i socialt arbete. Tapios forskning tar ställning och söker att göra skillnad; den tar ställning för den ’lilla människan’ och ger sig i kast med de samhällsstrukturer, den politik, de myndigheter och de praktiker som bidrar till att samhällsklyftor upprätthålls eller ökar. Genom att reflektera och analysera i linje med Tapio Salonens forskargärning presenteras forskning som rör samspelet mellan individ och samhälle. Bokens kapitel lyfter exempel på hur vi kan förstå individen i samhället och samhället i individen; hur individens liv formas – begränsas och frigörs – av samhällets strukturer. Frågan: Varför skärper vi oss inte? riktar strålkastarljuset mot hur individen problematiseras och pressas till att ändra sig, även när problemen snarare återfinns i samhällsstrukturen, i dess politik, organisationer och praktiker, vilket inte minst inkluderar socialt arbete som politik- och praktikområde. Här har Tapio Salonens forskningsinsatser genom åren varit omfattande och haft genomslag som de flesta av oss bara drömmer om. Så, hur kan vi alla bli mer som Tapio? Bokens författare, som samtliga haft Tapio som handledare under sin forskarutbildning, gör här utifrån sina olika forskningsområden ett samlat försök att med hela handen peka i vilken riktning vi bör gå. Ett första steg är att öppna ögonen för de strukturer som styr våra liv, och då är denna bok en oumbärlig guide. Det andra steget är att utforska hur ojämlikhet i samhället inte är en slump, utan snarare resultatet av olika aktörers medvetna val. Boken vänder sig till såväl politiker, praktiker och studenter som den som är intresserad av sociala frågor i bred bemärkelse. Läs och lär, för att förstå och förändra. Låt den här boken bli ett verktyg på resan mot en insiktsfull och jämlik framtid!

Tidsfördrivningen, min senaste bok, är en färd med nedslag bland några av historiens och litteraturhistoriens stora personligheter. Men att jobba med texter har inte alltid varit något som jag älskat eller ens strävat efter. Som ung man var jag inte särskilt upphetsad vid tanken på att uttrycka mig i skrift. Istället bar jag stulen plank genom Amazonas. När pengarna tog slut började jag på universitetet. Nu har jag en intim relation med tiden. Inte bara den tid som fångas i klockan och bärs på armen, utan även den andra. Den som finns i allt. Den som jag försöker förstå. Och för att förstå skriver jag.Som många andra författare har jag två arbeten. Som forskare på universitetet utforskar jag tiden genom att studera människors livspussel, det vill säga ? hur vi tidsmässigt pusslar ihop jobb, hemarbete och fritid i våra vardagsliv.Som skönlitterär författare skulle man kunna tänka sig att regler om hur tiden brukar uppföra sig skjuts åt sidan. I tidsfördrivningen händer det också att tidpunkter och händelser byter plats, något som skapar en tidsordning som kan göra overkligheter till verkligheter och sannolikheter högst osannolika.Men osäkerheten kan även fångas i verklighetens brist på en gemensam tideräkning. För bara drygt etthundra år sedan skilde det 24 minuter mellan Stockholmstid och Göteborgstid. Hur ska man med en sådan tidsordning hitta rätt? Utan gemensam tideräkning kan tidslinjer korsa händelser på flera olika ställen samtidigt medan det finns platser där aldrig något någonsin hänt. Därför sker återupptäckten av de historiska personerna i boken inte i mätandet av tidens försvinnande, utan i dess intensitet. En intensitet fri från sin rigida och ordningsskapande broder: kronologin.Tidsfördrivningen kan ta sin början.