Viola Bao

I sin introduktion till Inga som vi [None Like Us: Blackness, Belonging, Aesthetic Life, 2018] kritiserar Stephen Best den typ av svart samtida skrivande som grundar sig i vad han kallar »melankolisk historicism«: föreställningen att det går att återvända till ett gemensamt traumatiskt förflutet för att skriva fram ett enhetligt kollektiv. Han gör det genom att ta sin utgångspunkt i James Baldwins - liksom sin egen - komplicerade relation till sin far. Istället för att fokusera på en gemenskap grundad i traumat, försöker Stephen Best tänka på minioritetsskap och svarthet i termer av oöverförbarhet, negativitet, och en queerad relation till historien och tidigare generationer. Detta erbjuder ett radikalt annorlunda förhållningssätt till historiskt minne, tillhörighet och kollektiv gemenskap än vad vi är vana vid. Den inledande essän i Inga som vi presenteras här för första gången på svenska, i översättning och med förord av Viola Bao, litteraturkritiker på Dagens Nyheter och doktorand i litteraturvetenskap på Northwestern University i Chicago.STEPHEN BEST är kulturteoretiker och professor i afroamerikansk litteratur på UC Berkeley i Kalifornien. Hans skrivande kretsar bland annat kring afroamerikansk kulturhistoria, slaveriet som historiografiskt problem och lagstiftningens retorik och poetik. Utöver Inga som vi [None Like Us, 2018] är han författare till The Fugitive's Properties: Law and the Poetics of Possession.

Maksim Gorkij flyttade knappt fem år gammal till sina morföräldrar, tillsammans med modern, efter att fadern dött i kolera. Morfadern, vars affärer gick allt sämre till dess att familjen var utarmad, slog honom regelbundet, och vid åtta års ålder blev Gorkij tillsagd att tjäna sitt eget uppehälle. Hans mormor brukade ligga på knä vid deras säng - medan Gorkij låtsades sova - och rapportera till Gud om dagens händelser, med ett fascinerande sinne för detaljer. Mormodern blev pojkens bästa vän, och den odiskutabla hjältinnan i den första volymen i Gorkijs självbiografiska trilogi, Min barndom. En bok vimlande av öden, svärmande av gestalter, som fungerade som ett slags exorcism för författaren själv. Min barndom [1913-14] är den mest berömda delen av Maksim Gorkijs självbiografiska trilogi, som brukar betraktas som hans mästerverk och den allra största ryska klassikern i genren. Här med ett nyskrivet förord av litteraturkritikern Viola Bao. MAKSIM GORKIJ [1868-1936], egentligen Aleksej Maksimovitj Pesjkov, född i Nizjnij Novgorod, hör till den ryska litteraturens största namn. Gorkijs ungdom märktes av fattigdom och han blev tidigt föräldralös. Som kökspojke på en Volgaångare lärde han sig läsa och skriva läsningen beskrev han senare som sin räddning. 1898 kom första bokutgivningen, Berättelser, i två band, som gjorde succé. Maksim Gorkij kom snart att betraktas som en av de stora ryska författarna, vid sidan av Leo Tolstoj och Anton Tjechov. Han dog 1936 under oklara omständigheter i Josef Stalins Sovjetunionen.

”Upplysningens program var avförtrollningen av världen” menade två av 1900-talets centrala filosofer, Adorno och Horkheimer. Kan man tala om en återförtrollning i vår samtid? Vilka motberättelser finns till det som brukar benämnas ”avförtrollningen av världen” – det moderna, byråkratiserade, sekulariserade västerländska samhället – som värderar vetenskap, teknik och rationalitet på bekostnad av existentiella idéer, känsla och intuition? I essäer, samtal, intervjuer, konstprojekt och skönlitteratur medverkar filosofer, idéhistoriker, kritiker, författare och konstnärer: Jonna Bornemark, Sven-Eric Liedman, Victor Malm, Johan Heltne, Viola Bao, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Klara Kristalova, Johannes Heldén, Uljana Akca, Clara Gesang-Gottowt, Johanne Lykke Holm, Rasha Alqasem, Ann-Marie Hermelin och Sarra Anaya med flera.