Yrsa Stenius

Vi känner den som ÅRHUNDRADETS RÄTTSSKANDAL, historien om Sture Bergwall (alias Thomas Quick) som åren 1994–2001 dömdes skyldig till åtta mord han inte skulle ha begått men däremot erkänt i bekännelser som var så falska att ett barn borde ha genomskådat dem. Enligt den gängse föreställningen om rättsskandalen fälldes Sture Bergwall till ansvar för brotten utifrån manipulerade förundersökningar under ledning av en ohederlig åklagare biträdd av likaledes ohederliga tjänstemän, bland dem en förhörsledare som inte drog sig för att begå mened i rättssalarna. Skandalen avslöjades av den namnkunnige, numera framlidne journalisten Hannes Råstam som postumt har backats upp av de flesta ledande opinionsbildare i Sverige. I föreliggande volym ”Rättsskandalen?!” vänder Yrsa Stenius och den ansvarige förhörsledaren, kriminalinspektör Seppo Penttinen (numera pensionerad) upp och ned på den förhärskande historien om rättsskandalen som de anser falsk. En rättsskandal har förvisso ägt rum menar Stenius och Penttinen. Men den inträffade inte när Sture Bergwall utreddes, lagfördes och dömdes för mord. Den inträffade när Bergwall frikändes på det sätt som skedde: Sture Bergwall beviljades resning i mål efter mål och frikändes utan att på nytt ställas inför rätta. Bergwall förhördes knappt på de nya berättelser han levererade till stöd för sina anspråk på att ha blivit felaktigt dömd. I förloppet som ledde till att Sture Bergwall beviljades resning i samtliga mål där han dömts för mord, tog medierna aktivt parti, hävdar Yrsa Stenius i sitt inledande avsnitt. Till sist drev medierna rentav rättsväsendet framför sig till den punkt där alla åtal lades ned. Seppo Penttinen berättar för första gången utförligt om hur polisutredningen gick till – i motsats till allt som hävdats offentligheten. Penttinens skildring av 8 års utredningsarbete i ständig närkontakt med Sture Bergwall redovisar en unik erfarenhet som han är ensam om.

År 2007 Yrsa Stenius är Yrsa Stenius 62 år gammal och i färd med att inleda sitt liv som pensionär. Men så blir hon erbjuden det prestigefyllda arbetet som Allmänhetens Pressombudsman och låter sig lockas. Framför henne ligger en stormig tid. I “Orden i min makt” berättar Yrsa Stenius om vägen till den omtumlande finalen

Toukokuun 7. päivänä vuonna 2007 Yrsa Stenius on 62-vuotias. Hän on tehnyt pitkän ja arvostetun uran kirjailijana ja toimittajana. Hän voi vapaasti päättää, miten aikansa käyttää ja on ajatellut jatkaa samaan tapaan niin kauan kuin terveyttä riittää. Silloin hänelle tarjotaan arvovaltaista tehtävää lehdistöasiamiehenä, joka tutkii hyvän lehtimiestavan rikkomisesta tehdyt ilmoitukset. Stenius suostuu - löydettyään luotettavan päivähoitajan rakkaille mäyräkoirilleen - ja elämä saa aivan uuden suunnan. Edessä ovat myrskyisät vuodet. Ruotsin journalisteilla on paljon valtaa ja jämäkät otteet.Vaikuttavassa kirjassaan Sanojen valtias Yrsa Stenius kertoo, millaista reittiä tähän päätähuimaavaan loppuhuipennukseen päädyttiin. Hän työskenteli kuohuvalla 1960-luvulla päätoimittajana Studentbladetissa ja helsinkiläisessä Arbetarbladetissa, sittemmin muun muassa suuressa ruotsalaisessa iltapäivälehdessä Aftonbladetissa kulttuuritoimituksen esimiehenä ja lopulta päätoimittajana. Matkan varrella kohdataan monia tunnettuja persoonia Urho Kekkosesta Mauno Koivistoon ja Olof Palmesta P. O. Enquistiin.

När man är besatt av någonting, är man då rentav lite tokig? Besatthet är att tänka på någonting hela tiden, frivilligt eller ofrivilligt. Besatthet är viljan att lära sig mer om något eller någon, att få träffa denna någon så mycket som möjligt, att få vara på en viss plats så mycket som möjligt eller att om och om igen resa till samma drömmarnas plats. Besatthet kan innebära att man spionerar på någon, att man skapar rutiner som styr över all ledig tid – som Facebook till exempel – men besattheten kan också vara just den avgörande faktorn som gör att man lyckas. Tio tusen timmar krävs det för att bli riktigt bra på något, sägs det. En forskare till exempel är alltid besatt av sin uppgift, annars är hen inte tillräckligt hängiven. Jag utgår alltså från att besatthet kan vara hälsosamt, det handlar bara om att vara besatt av rätt saker. Skillnaden mellan besatthet och passion är egentligen inte stor alls. Passion är bara ett lite finare, mer uppklätt ord för besatthet. Och det är väl inget fel i att vara passionerad? I den här antologin skriver tretton passionerade skribenter lättsamt och finurligt om sin besatthet, eller kanske snarare om sina fixeringar. Texterna är olika både till form och innehåll. Yrsa Stenius skriver om hundarna som alltid spelat stor roll i hennes liv, Thomas Lundin skriver om sin passion för schlager, Marcus Rosenlund skriver om hur Facebook höll på att ta över hans liv, Åsa Brolin är besatt av TV-serier, Erik M Snellman är fixerad av ortnamn och Jeanette Öhman av Los Angeles. Är det solen som styr henne, havet? Eller bara en längtan bort? För Jonas Sundström har besattheten lett till en ovanlig tatuering och Johanna Karlsson är fixerad av den manliga blicken. Wivan Nygård-Fagerudd skriver att hon inte är besatt av trädgården, men att hon behöver den väldigt mycket, och Charlotta Buxton reflekterar kring den demon som sitter inom henne och viskar att hon inte duger, att hon inte är tillräcklig. I min egen novell Familjen Stolt är huvudpersonen Siri besatt av sina grannar, och i Janna Thorströms text tar barnet, den unga Janna, kontroll över sitt eget liv genom att stjäla en röd häst. Det här är en bok om att vara passionerad, men också om passion som gått överstyr.